onetruefairytale

Jag är sjukt less. Less på människor som skiter i saker, gör saker halvgjorda.
De jag aldrig trodde skulle släppa allt innan dessa skulle lämna oss gör just de. Det är saker som jag aldrig trodde om någon, jag vet vilka som har/hade arbetsmoral. Men att någon man trodde sig känna gör en sån sak.. Jag vill inte, och kan inte, tro det. Nu vet jag inte varför, men ska det vara nödvändigt att ljuga och bara gå sin väg? Mår man dåligt så kan man sjukskriva sig. Jag gjorde det, och det är inte bara jag som kan det.

Allt har blivit kaos. Alla är sjuka. Och jag mår inte bara dåligt i migsjälv, jag mår också dåligt över att se andra må dåligt.
Alla är less. Det är inte bara jag. Och jag blir bara ännu mera less av att se andra vara det. Men det kanske bli bättre när de som är på semester kommer tillbaka? Jag kan bara hoppas..
Jag är bara så besviken. Besviken på att människor blir osams, att det pratas skit och att det haglar svordomar. Varför? Jag förstår alla, jag förstår att den ena blir ledsen och att den andre blir arg. Men vad ska jag göra? Vad ska jag säga? Jag blir ledsen när de i min omgivning blir ledsen.

J är konstig nu igen. Har iofs inte träffat han på ett tag. Men det är väl just det..
Antingen så har han tagit "parti" (åh så barnsligt det här låter, lågstadienivå) eller också behöver han mig väl inte längre nu när han fått medicin och kan sova själv. Inte vet jag. Klart jag blir ledsen på han, men vad ska jag göra? Det är inte så att jag vill gråta, och om jag skulle vilja det.. Vad skulle bli bättre av det?
Män.. Jag kommer aldrig att förlita mig på en sådan. De ger besvikelsen ett ansikte. Deras kall här i livet är att sprida sin säd. Jag har aldrig uppmuntrat någon till ett sånt betéende.

Jag trivs bäst själv. På så sätt har jag nog alltid varit självständig. En gång i tiden kunde jag också gräva ner mig över en karl. Eller "pojkar" var det väl på den tiden. Hår på snoppen var det aldrig tal om. Ja, inte för att jag låg med dem, ska väl inte yttra mig egentligen.. Men jag antar att fallet var så.. Vill inte veta för den delen heller..
Men ja, då kunde jag bli ledsen och tycka synd om migsjälv. Men sen så insåg jag att de endast gjorde en besviken och ledsen. Sedan dess har jag inte ödslat tid. Inte när det väl tagit slut. Om man är tillsammans så mår jag väl dåligt om det inte är bra. Men jag är en sån som inte ödslar så mycket tid. Jag behåller det för migsjälv (oftast) och så slutar jag att känna efter. Behöver jag prata så gör jag det med någon som står mig nära, då kan jag spy galla. Men då har det gått långt.. Då är problemen stora och djupt rotade.

Det är skillnad på att finna ett sätt att leva och ett sätt att överleva på. Jag har funnit det sistnämnda men arbetar på det första alternativet.  Jag måste finna mitt sätt och sedan hålla fast vid det. Att leva med en depsression är inte lätt. Det är oerhört svårt och svårast av allt är att få andra att förstå. Hur förklarar man ett depressivt tänkande? Det går inte att jämföra med någon som inte själv är deprimerad. Det två helt skilda saker, som två olika verkligheter. Allt blir så förvrängt. Saker som jag i vanliga fall kan rycka på axlarna åt kan jag fara i taket för.
När jag låg på psyk och de nyss hjöt min dos, med det dubbla, av mina antidepressiva så kunde jag inte ens gråta. Jag kunde inte gråta, inte skratta, jag kunde inte känna glädje eller att jag ens blev arg. Jag bara satt. Satt och stirrade ut i toma intet. Jag kunde inte känna alls. Jag blev som apatisk. Det är så man blir på antidepressiva. Till en början i alla fall, det släpper efter någon vecka, men det släpper aldrig helt och hållet. När jag tog upp det med läkaren så sa han bara att man blir det. Det är en biverkning. Inget att göra åt saken.
Jag vet inte hur länge jag var sådär.. Jag minns inte.

Det är inte så lätt att alltid vara så stark och låtsas må bra. Bara det tär på en. Bara det gör en sjuk, för inget vet. Ingen kan förstå. Och att ha andra runtomkring en som också har sina demoner och behöver prata, det är jobbigt. Jag har alldeles för många demoner som är mina egna också. Jag vill hjälpa, jag tycker om att hjälpa. Jag vill inte sluta med det. Men jag anstränger mig för mycket ibland. Och till slut minns jag inget av det jag fått berättat för mig. Jag glömmer saker på en gång, och då överdriver jag inte ens. Jag glömmer, jag är okoncentrerad, jag blir arg, jag gråter lätt emellanåt.. Jag får vansinnesutbrott. Inte på jobbet dock. Och det är väl tur det..
Efter min senaste fylla så har jag inte vågat dricka igen. Jag blir helt störd. Dricker jag mer så kommer jag att göra något som jag senare får ångra. Jag visste inte ens vad jag gjorde. Och i efterhand förstår jag ingenting.

Jag hoppas att jag får må bättre snart. Och att de i min omgivning också kommer att få göra det.
En del har jag glidit ifrån. Andra har jag kommit närmre. Och en del andra förstår jag mig längre inte på.
Vad är det som händer? Kan någon berätta det för mig?

Imorgon kommer Kim tillbaka till jobbet. Det ska bli så skönt. Har saknat honom. Min älskade vän.. Min bästa kollega och vän. Kärleken är oändlig.

Och min andra kollega.. Du vet vem du är.. Jag vet och förstår att du mår dåligt. Men det kommer att bli bättre. Jag lovar dig.. Jag viker aldrig från din sida. Du är värdefull. Du betyder. Glöm aldrig det. Du är aldrig ensam, jag finns där hos dig. Jag tänker på dig. Du är en av de finaste personer jag vet. Och jag är otroligt glad över att jag fått träffa dig och blivit din vän. Det är för mig ett privilegium. Du är du, det är allt som betyder något. Jag älskar dig.. Mitt allt <3

Jag undrar om jag ska gå in och lägga mig. Har suttit här ute i en timme nu typ. Rökt, skrivit.. Skönt. Försöker att njuta av de sista kvällarna som går att sitta ute i. För mig är det höjdpunkten på hela dygnet: sitta ute och röka och skriva.
Lilltjejen kommer hit imorgon också. Jag blir så glad.. Ska bli så kul att äntligen få träffa henne igen. Har saknat henne..
Mitt hjärta.. <3

I will stand my ground,
and I wont back down

Peace and Love,
Isse