onetruefairytale

Det är så jag känner livet som ibland. När folk säger åt mig att "rycka upp mig" så vill jag bara slå dem i ansiktet. De vet inte vad de pratar om. De som själva inte levt i ett mörker av depressioner och ångest ska inte ens yttra sig. Precis så som jag inte yttrar mig om hur det är att ligga för döden i någon form av sjukdom. Jag vet inte hur det är, jag kan bara försöka att föreställa mig. "Var positiv", "var glad", "se det som är bra i allt". Ja, det är precis vad jag försöker att göra varje dag. Varje dag på jobbet. Men de dagar då jag har vrålapan i köket så är det inte så jävla lätt. Jag försöker att se det som är bra, och hade jag misslyckats så hade jag, helt seriöst, tagit livet av mig för länge sen. Många gånger har jag övervägt det, men jag tycker inte att det löser mina problem. Eller ja, jag slipper ju dem. Men jag har lite mer kämparglöd i mig än att ta mitt liv. Jag har överlevt värre saker är jobb i mina dagar. Det enda som är svårare nu är att jag tvingas stå ut med det dagligen. Men jag kan sjukskriva mig om jag skulle vara påväg in i helvetet igen.
Men jag blir bara så ledsen när människor som jag trodde skulle kunna förstå inte gör det. När de säger att "ja men depressioner är ingen sjuksom, det är en störning i psyket". Men att ha en störning i psyket, skulle det inte kunna heta "att vara sjuk"? För i vilket fall så är man ju sjuk. Hurvida depressioner är klassade har egentligen inte betydelse, det är en sjukdom.

Att människor inte kan förstå är nog det svåraste med att lida av en depression. Förståelse kan skynda på ett tillfriskninade. Men när ingen förstår så känner man sig mer ensam och därmed kan man tom sjunka djupare ner i sin sjukdom. Folk tänker inte på vad en sån sjukdom gör med en. Ser man glad ut så är man glad, och i och med att man ser glad ut så måste man ju vara frisk. Men många gånger så kan man inte ens se på en person hur pass deppad hon eller han är. Om personen ens lider av en depression. Syns det på alla som är alkoholister att de är alkoholister? Det är precis som alla sjukdomar, de syns inte alltid. Och depressioner kan många gånger vara allvarliga, inte alla gånger. Många tar livet av sig för att de inte orkar.
Ångest. Jag fick en riktig panikångest i fredags i köket. Det är en ångest som jag faktiskt aldrig riktigt upplevt förr. Det här var en ny variant. På morgonen fick jag ingen hjälp med att beställa. Beställt har jag aldrig förr gjort. Öppningen var inte riktigt klar och beställningen skulle vara inne senast 09.55. Jag fick panik. All min energi gick åt innan öppning. När vi väl öppnat så stod vrålapan och gapade och skrek HELA TIDEN. Jag ville slå honom hårt i huvudet. Men en vacker dag kommer mitt lilla tålamod som finns kvar att ta slut..
Hur som helst, när jag stod där i köket så började paniken att ta ut sin rätt. Jag kände ett enormt tryck över bröstet och jag fick svårt att andas. Det var hemskt. Men alla var på så dåligt humör så det var inte värt att lämna dem. Även fast det inte var katastrofalt med folk. Jag orkade inte. Jag tvingade mig själv att härda ut.
När jag pratade med pappa om det så sa han att det finns dem som har dött av panikångest (det är inte vanligt, ganska sällsynt, men det har hänt). Lungor rör ju på sig när man andas, och det som händer är att lungkapaciteten begränsas. Får man en riktigt allvarlig panikångest så kan lungorna och röra sig och därav dör man.

Där är ganska läckert vad som kan hända i kroppen bara för att ens psyke är skört. Det är ju hemskt, men jag lider själv av en massa olika saker så jag har lärt mig att kunna skämta om det. Jag och pappa brukar skämta om våra olika symptom när det gäller vår ångest. Han kan allt om det där, så jag lär mig hela tiden.
Men ångesten jag fick i fredags var hemskt. Den tog precis all kraft av mig. När jag kom hem så var jag helt slut. Jag bara grät och grät. Tårarna tog aldrig slut. Jag var så utmattad. Egentligen så orkade jag inte gråta heller, men tårarna bara kom.

Att åka in på psyk igen vore skönt. Men de lär väl skicka hem mig lika snabbt igen. De gör de alltid. Men när jag var där så höll de kvar mig ganska länge, det är inte vanligt att någon får stanna där så pass länge som jag gjorde. Men jag var också helt förstörd. Helt väck. Apatisk. Över en månad.. Det var underbart. Jag saknar de där människorna. Mina änglar <3
Min läkare var ganska bra han med. Dojjan.

Jag hoppas att jag kommer att bli frisk den här gången. Att jag kommer att orka. Men det ser inte lovande ut.
Men jag ska försöka att vara stark. Och POSITIV. Men Gud nåde den jävel som skriker imorgon. Jag kommer att få ett vansinnesutbrott..

Symtom

En depression kan ge många olika symtom. Några av de vanligare är:

• Man känner sig nedstämd utan någon påtaglig yttre orsak. Man blir likgiltig - ingenting känns roligt.
• Ångest och ökad irritabilitet kan förekomma och många som är deprimerade får också svårt att ta itu med saker och ting samt upplever försämring i minnes- och koncentrationsförmåga.
• Det är vanligt att man tappar matlusten och går ned i vikt och att det är svårt att sova.
• Depressionen kan även yttra sig som kroppsliga symtom.
• En djup depression kan ge självmordstankar och i värsta fall leda till självmordsförsök.

Nej nu ska jag lägga mig. Har en bok om stress som jag ska läsa. Den verkar riktigt bra. Lärorik om inte annat. Jag har mina egna sätt att ta itu med min drepression på. Att gå ner i varv och ta det lugnt är det bästa. Gör man det så har man sedan krafter att ta hand om sina problem med.

Och alla ni som säger "ryck upp dig" till mig..
Var bara tysta. De enda som kan säga det till mig är dem som varit med om och mår så som jag gör.
De vet vad de pratar om. Men de som inte vet ska heller inte yttra sig.
So take a big cup of shut the fuck up.

Jag är less.

Peace and Love, Isse