onetruefairytale

Ja.. Jag ska börja meditera igen. Jag har spänningar över hela kroppen tror jag. Huvudvärk, nackvärk och dyligt. Jättejobbigt är det. Sitter med världens spänningshuvudvärk..
Jag måste ändra en del på min livsstil. Jag har alltförlänge vetat det, men inte orkat göra något åt det. Jag är en stark person, jag har gått igenom mer än många kan tro. Jag vet att det gnälls en hel del när det gäller precis allt. Jag bryr mig inte i längden, har bara en tendens att göra det för stunden. Men jag har genomlidit värre saker än att bara fått höra gnäll från andra. Nu måste jag bara ta mig ur all skit. Jag måste arbeta på migsjälv och bli bättre. Utvecklas.
Det kommer att bli en lång och jobbig resa, men det kommer att vara värt det i längden.

Jag ska bli aktiv i kyrkan igen. Det är endast i min tro som jag kan hitta kraften att bli en bättre person. Jag ska försöka att få ledigt på söndagarna så att jag kan gå dit. Läsa skrifterna ska jag göra varje kväll med. Jag har redan börjat göra det och jag mår lite bättre. En hel del bättre på vara några dagar. Många skulle nog säga att det är en "inbillning". Men det är något jag verkligen tror på, det är där jag finner kraft och ork att gå vidare. Orka med allt. Så skulle det då vara in illusion? Om det funkar så funkar det. Min tro har alltid varit min fasta punkt i livet. Det är den som har räddat mig från självmordstankar och liknande. Självskadebetéenden osv. Den är den som har hållt mitt hopp och mod uppe. Det är den som hållt mitt huvud ovanför vattenytan. Min ständiga kärlek till min tro har hållt mig vid liv. Jag vet att många tappat sin tro pga ångest, depression mm. Men jag har aldrig, aldrig, tappat min tro. Jag har kanske ifrågasatt varför. Men jag har aldrig tappat tron på det som faktiskt är bra. Vad som är bra för mig. Jag har trott på Gud sedan barnsben och gamla vanor och värderingar är svåra att bryta. Man kan bryta dem till en viss del, det har jag gjort under mina ungdomsdagar. Men det har alltid funnits en spärr, vissa gränser passerar jag bara inte. Hur full jag än må ha varit så har jag aldrig glömt helt vem jag är. Det har alltid funnits en liten röst i mitt huvud som har sagt vad som är rätt, och vad som faktiskt är fel. Och nu är det dags att utveckla min tro. Meditera. Be. Vara ett bra exempel. Det som jag en gång lärt mig i kyrkan. Kyrkan är som psyk, ens bakgrund betyder inget. Alla kan bli bättre, alla kan förändras. Många är svåra på att tro på att man faktiskt utvecklas och förändras. För att kunna börja om måste man näst intill flytta från stan för att få en chans att börja om på nytt. Men jag ska göra det ändå. Jag bryr mig sällan om vad andra tycker och tänker. Ibland kan jag också göra det, men jag brukar kunna stänga av. Låta bli att bry mig. Vad ska jag göra? Har andra problem med mig så är det helt och hållet deras eget problem. Sen när blev andras problem mina problem?

Lillttjejen kommer hit till mig när jag fyller år. Det är den finaste present jag fått i hela mitt liv, ärligt talat. Jag blev så glad. Jag vill bara gråta av lycka. Min vackra <3
Att hon ens kommer ihåg min fördelsedag. Jag tror jag aldrig sagt när jag fyller år ens. Jag minns bara att hon kollade på allas "armband" på psyk och där står namn och personnummer. Hon kollade bl.a. på mitt och det måste ha varit där hon såg det. Jag minns att hon reagerade på att hon hade andelningens telefonnummer ist för personnummer som vi andra hade (hon har inget riktigt sånt, de vet väl inte exakt datum och så) så hon tog en penna och strök över telefonnummret. Det var lite gulligt. Hon ville vara som oss alla andra och känna sann gemenskap! Mitt hjärta! <3

Men nu ska jag sova. Sitter här och vinglar av trötthet.
De ville att jag skulle komma ner och jobba imorgon. Jag pallar det inte.
Matproblematik, välkommen åter.

Peace and Love,
Isse..
Huyen.. Jag älskar dig.. Längtar tills du kommer hit så att jag får träffa dig igen..
Saknar dig så.. Min älskade vän.. Min Bästa vän.. <3