onetruefairytale

Det allra jobbigaste med en depression är nog att ha andra deprimerade i sin närhet, såna som inte öppet kan säga att de är det. Människor som bara maler på om än det ena än det andra. Förlåt, men vem orkar lyssna på samma sak femtioelva gånger? Jag gör inte det. Jag kan beklaga mig ibland, men oftast skriver jag av mig. Som nu. Det är min största terapi här i livet, mitt skrivande. Men många saker är självförvållande här i livet. Att gnälla hjälper sällan, lös problemet eller låt det vara. Att älta saker har aldrig hjälpt någon. Jobbet är något alla gnäller över tror jag, jag kan göra det jag med. Men det är mest när jag är upprörd som jag måste gnälla av mig. Men sen tycker jag att det inte finns så mycket att säga. Jag blir bara trött på att lyssna på allt gnäll. Finns det aldrig något annat att prata om? Finns det inte en värld utanför de där väggarna?

Jag är så sjukt trött på att klagande. Inget är någonsin bra tror jag. Finns det inga fel att bekalga sig över så hittar man ett.

Och så har vi dessa toffelhjältar. Det är inte min sak att störa mig på det, men när jag hör det så kan jag inte låta bli.
Sen när blev män så viktiga? Sen när började vi kvinnor att leva för dem? Sen när började vi att uppvakta dem och bokstavligen kyssa deras fötter? Jag blir nästan arg. Och inte för den sak att kvinnor "gör fel", utan för att de aldrig kan inse sitt eget värde. Kvinnan gör allt för att mannen ska vilja ha henne, sen när hon ger upp så kommer han krypande för det måste ju vara oerhört förnedrande för en man att inte vara behövd och åtråvärd. Sen när hon finns där igen så skiter han i henne. Det måste ju vara att det sitter kvar sen i stenåldern. Då var det ju så att kvinnan var mannen tillags och mannen försörjde kvinnan och barnen. Jag tror att det kan vara så. Utåtsett utvecklas vi, men i hjärnan står nog det mesta stilla. Naturens lagar är desamma.
Men jag kan inte förstå. Jag har också haft dåliga relationer i mina dagar, men jag skulle aldrig krypa för en man. Jag kan ta skit till en viss gräns, men när gränsen är nådd så är den nådd. Har jag kommit över en person så finns det inget återvändo. Självklart vill jag ha någon, men kan karln inte leva upp till mina krav så ser jag ingen anledning till att ens försöka. Är det kärlek jag vill ha så nöjer jag mig inte med annat. Han kan vara ekonomiskt oberoende, han kan se jättebra ut, han kan ha allt. Men vill jag ha en sak så står jag fast vid det. Kan han inte tillfredsställa mig så som jag vill så får det vara. Jag tänker inte försöka förändra någon och jag förstår inte var vissa kvinnor fått det ifrån, att de kan förändra en karl. Män är i regel hopplösa fall och ett fruntimmer kan inte göra något åt det. Det är bara navit och ett rent önsketänkade.

Det gör ont i mig att se hur desperata och kärlekstörstande vissa personer är. De söker den där tryggheten och många gånger ligger den där tryggheten hos en man som inte alls kan tillfredsställa en annan människa. Och varför håller man fast vid en sån man? Jo, man lever på hoppet. "Nu är allt bra, vi har det inte alltid bra, men när vi har det bra så är det bra". Så sa jag en gång, men jag visste att det aldrig kommer att förbli just bra. Det där "bra" var bra ibland, och jag räknade dagarna tills det skulle ta slut. Jag hatar att göra slut så jag stängde bara av istället. Det var enklast, mest smärtfritt. Men sen så kom jag över honom. För mig är det enkelt, hyfsat enkelt. Klart att det gör ont, och man tänker tillbaka. Men jag är faktiskt rätt bra på att komma över såna saker. Jag går vidare, livet tar trots allt aldrig hänsyn till människors motgångar.
 
Under min tid på psyk så kan jag inte ens räkna alla kvinnor som var där pga av en man. I princip alla var det, det fanns ett fåtal som var där av andra anledningar. Det fick mig att öppna mina ögon, är det verkligen så illa? Har män en sån makt över oss? Är det meningen att vi ska hamna på psyk pga dem? Är de värda det?
Över min döda kropp.
Det gör ont i mig att se vilka toffelhjältar det finns. Min mamma är ett perfekt exempel. Hon måste vara den värsta av dem alla. Det är ett under att jag själv inte blivit en slampa som har barn med en hel drös olika män. Ärligt talat så skulle jag inte vara förvånad om fallet skulle vara så, för jag har det bästa exemplet att leva efter.

När man väl träffat den rätta så vet man det. Man kan nog aldrig säga varför, men man vet. Det tror jag. Och jag har ännu inte träffat den rätta. Kärlek handlar inte om att böna och be om uppmärksamhet, den ska finnas där. Han sa visa sin tacksamhet och han ska behandla en som en prinsessa var dag. Behöver man be om kärlek så är det inte kärlek.

Oavsett om jag har en man i mitt liv eller inte så har jag kärleken oavsett. Självklart vill jag hitta den rätta, men min tid är inte inne än. Män har jag så att jag klarar mig, men jag vill inte leva med nu någon av dem. Känns det inte rätt så är det inte rätt. Och ingen av dem kan ge mig det jag vill ha. Så vad skulle jag ha dem till då?

Jag förstår nu uttrycket att "män styr världen", och det kan mycket väl stämma. Men om de ska styra varje kvinnas liv bestämmer vi faktiskt själva. De må kanske styra världen, men mitt liv är mitt. Och det styr jag själv.
Det blir vad man gör det till, vill man leva efter en mans hand så gör det. Men kom då inte och klaga.

Jag skulle ha jobbat pass ett idag. Redan igår fick jag onda aningar. Mitt liv styrs av min sömn, dessvärre. Och jag visste att jag inte skulle hinna ta min Stilnoct, för jag skulle få sova max sex timmar i natt, och för att kunna ta den så måste man sova sju-åtta timmars ostörd sömn. Så det gick inte. Men tar jag den inte så kommer jag inte att kunna sova. Har svårt att sova utan den. Så ja, jag hade en annan medicin jag kan ta men den sänker mitt blodtryck extremt mycket. Men jag hade inget val, och sen hade jag glömt det också. Tyckte att det nog blir bra. På morgonen så kunde jag inte ens sitta upp, det blev helt svart för ögonen. Jag ringde två personer vid sen på morgonen (så desperat var jag), men de sov. Inget svar. Rinde D chefen och informerade denne.  Jag lyckades ta mig ner till jobbet, men uppfyllnad har ärligt talat aldrig varit så smärtfullt. Jag fick sätta mig, utan att överdriva, var tredje minut för att jag inte kunde stå rakt eller ens se riktigt. Det snurrade i huvudet och jag mådde så illa. Att pumpa dressing tar typ fem minuter, för mig tog det säkert 45 minuter för att jag kunde bara ta en patron i taget. Jag pallade inte mer. Jag ville bara gråta. Men vad blir bättre av det? Så jag lät bli. Som tur var så hade vi tre serveringsvärdar, så jag tog en av dem till hjälp. Utan honom hade jag aldrig hunnit i tid.
Min chef ringde in en annan person, som kom in tidigare än hon skulle, och bytte av mig så att jag fick gå hem.
Det var en HEMSK morgon. Har aldrig varit så hjälplös och det fanns inget jag eller någon annan kunde göra för att underlätta. Ja, att jag skulle få gå hem. Men jag kan ju inte bara skita i det och säga "lös problemet, jag är sjuk". Kul att stå utan pass ett. Nej. Inte bra.

Att få gå hem och sova har nog aldrig varit så skönt. Eller, jo, den där gången jag tog medicinen fel. Då var det också en enorm lättnad.

Nej jag undrar om jag ska gå in och lägga mig och läsa. Det skulle vara skönt känner jag.

Och mina vänner.. Be strong, be beautiful. Låt er ej slukas av män. Män är inte bra alla gånger.
De är bra en av tusen gånger. Vänta till den där "en gång", då är han bra.
Jag ska hitta mig en man i kyrkan, endast en sån duger åt mig. Yes. Så ni andra, ni kan ju gå hem och runka!

Peande and Love,
Isse <3