onetruefairytale

Ibland så vet jag inte vad jag vill. På sätt och vis så vet jag det inte, men å andra sidan vet jag vad jag vill men jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig dit. Jag har satt upp den där perfekta bilden för min inre syn, och egentligen så har jag den rätt framför mig. Men vad ska jag göra av den? Tänk om den där bilden är helt fel, för mig?
Äh. Jag vet inte. Man ska inte tänka så mycket!

Jag har varit lite halvdepp på sistone. Det har inte varit roligt. Jag blir så känslig för en massa saker. Höga ljud, tjat, gnäll, gälla röster och en massa mer tjat. Mycket blir jobbigt att lyssna på och jag vill bara få tyst på de där tjatiga och gälla rösterna. Jag har aldrig haft migrän, men jag vet hur min mormor tacklar sin migrän: ett tyst och mörkt rum. Det är ett sånt jag längtar så efter när jag är känslig. Annat blir bara påfrestande. Inte allt dock, men mycket.

Jag har kommit fram till en sak och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Är det förnuftigt eller bara patetiskt? Jag vet inte, men det är oerhört irriterande. Alltid är det något.
Men jag väljer att varken skratta eller gråta. Vad skulle bli bättre av det?

Jag har funderat på en sak och det är om alla faktiskt har en sån där sann men "olycklig" kärlek i sitt liv. Jag vill tro det, att det finns en kärlek i allas liv som de alltid kommer att minnas med ett leénde på läpparna. Den där kärleken som alltid var så bra, så oåtkomlig men samtidigt bra och glad. Jag har hört en del berätta om dem, äldre personer. Jag undrar om jag har någon sån.. Jag har en nära vän som mina föredetta stört sig på och de förhållandena har tagit slut pga honom. Min kära vän Jompa, hah, vem annars? :D
Men de killarna var värd det, Jompa är bra mycket bättre än dem! :)
Vänner kommer alltid före pojkvänner, Jompa finns alltid där, men ack ack, det gjorde inte de andra killarna. Passar det sig inte så är det bara att fara åt helvete!

Många vänner kommer och går. Det är sånt livet är. Man ska utvecklas och gå vidare. Naturens lagar, de är såna. Men genom alla år (hela NIO år) så har Jompa troget funnits där. Visst har vi haft våra stunder då allt inte varit en dans på rosor (mina humörsvängningar, bl.a. innan jag åkte in på 52:an då han vidliknade mig med Linus på linjen med sin gälla och gnälliga röst) men vi har aldrig bråkat. Aldrig. Det har bara varit lite sura miner från min sida vid ett fåtal tillfällen. Men det går över och han har haft en ängels tålamod med mig.
Han är killen som alltid funnits där. Och jag skulle jämföra honom med mina ex så kan de inte ens jämföras med honom. Han är den bästa vännen man kan ha. Han ställer upp, han kan få en på bra humör, han kan trösta och han kan få en på andra tankar. En gladare människa får man leta efter.
Ja, nio år med honom. Jag undrar hur mitt liv skulle se ut utan honom. När mina förhållanden spruckit så har han funnits där och tröstat. Varje varje gång. Bättre tröst kunde jag aldrig ha fått (ingen sån tröst, jag ligger inte med mina vänner).

Nej nu ska jag gå och lägga mig. Sluta att tänka och läsa min bok istället! :)
Yes yes.

Peace and Love,
puss & kram,
Isse