onetruefairytale

Jag vet att jag har lämnat allt det dåliga bakom mig.
Det enda jag har kvar att kämpa med är maten. Att få min aptit tillbaka. Jag kan känna av att det verkligen är ett problem ibland när jag jobbar. Annars så känns jag som vanligt. Eller också har jag bara vant mig.
Men allt annat bryr jag mig inte om längre. Dåliga saker håller jag mig borta från, jag vill inte beblanda mig och lägga ner energi på sånt. Jag lyssar om någon behöver prata, annars så låter jag det bara vara.

Varför engagera sig? Till vilken nytta?

Men ibland så kan bördan bli för tung. Och man kan behöva prata om saker för att kunna släppa taget. Det räcker med om man bara får prata om det, få ord på känslor och funderingar. Det är inte så att jag skiter i allt och inte kan känna saker. Alla behöver prata om saker ibland. Och det är såna gånger som jag saknar Ingemar. Jag kan aldrig glömma honom. Han hjälpte mig så mycket. Och varje gång jag tänker på honom, vilken fin person han är, så gråter jag.
Vissa personer är så underbara och bara jag tänker på det så kan jag ibland börja att gråta. Vissa personer är så fantastiska, de kan väcka såna otroliga känslor inom mig. Jag kan inte annat än att älska såna personer. Inte för att jag kanske "älskade" honom så, men jag älskade honom som medmänniska.
Jag saknar att få prata med och meditera hos honom. Då kunde jag släppa allt, gråta om jag så ville. Den övriga världen fanns inte längre. Inte när jag var där. Han lyssnade och förstod. Han förstod alltid. Han behövde aldrig säga något. Men jag kände att han lyssnade, och han förstod mig alltid. En sån genomgod person. Han har alla egenskaper som man kan önska. Han är så lung och närvarande i allt. Nog för att han är gammal och lite glömsk, men det har med den höga åldern att göra. Och det är bara naturligt. Mitt förvirrande jag beror på högt varvtal, stress. Inte min ålder.
Jag önskar, ÖNSKAR, att han fanns här i stan. Att jag förtfarande kunde gå hos honom.
Han var, och är, det enda jag saknar med Uppsala. Han var det enda som gjorde Uppsala underbart. Och värt det.
Och jag blir så känslomässigt rörd över att det finns så underbara människor i den här världen. Många är så självupptagen och ser till sin egen fördel många gånger. Men att det faktiskt finns människor som bryr sig om andra gör mig rörd. Jag kan bli rörd till tårar av sånt. För jag tycker att det är så fint. Så vackert. Och han är en sån person.
Jag fick gå hos honom gratis, när det egentligen är jättedyrt att gå hos en sån som han. Men jag fick vara his han gratis, på hans fritid. Och att någon ställer upp så, och förbiser pengar som han kan tjäna, är guddomligt. Det är beundransvärt.

Man vill alltid (iaf jag) tro gott om människor, men det är så svårt att göra det.
Det är jättesvårt.

Ibland så kan jag bara komma att tänka på tillfällen tidigare i mitt liv, och då fylls jag av en sån saknad.
Jag kan sakna personer, som Ingemar, och ställen jag bott på. Det är konstigt. Jag brukar undvika att se tillbaka så mycket. Men den här dagen har varit en böld i mitt arsel och jag har inte alls tyckt om den. Den har varit påfrestande för mina nerver. Och jag måste börja att meditera mer, och då kommer jag att tänka på alla mina meditationstillfällen jag har haft hos honom. Jag kan minnas orden, när jag skulle ner i mitt viloläge, och med det så blir jag sentimental.
Lycklig över att jag faktiskt fick den tiden, men också ledsen över att den är över.
Det är på gott och ont, som det mesta.

Hos honom kunde jag alltid känna mig trygg. För honom kunde jag alltid lita på.

Saker kan vara så påfrestande ibland. Ibland så vet jag inte vad jag kan klara av och inte.
Dålig stämning är alltid irriterande. Jag klarar av den, men jag får bita ihop och tänka på annat. Låta bli att säga något dumt för att inte förvärra saker och ting. Men jag har lyckats lugna ner migsjälv, låtit bli att få utbrott på föremål och dyligt. Och det är jag riktigt nöjd över. Jag blir aldrig riktigt irriterad på folk utan säger alltid till i vänlig ton.

Jag ska försöka att meditera ikväll. Försöka att somna utan att tänka på saker som sätter igång min stress.
Jag ska ta det lugnt och bara vara. För det är det jag behöver.
Jag har fortfarande svårt att äta och det börjar att skrämma mig med nu. Tom Tessan har reagerat, och bara det gör mig orolig, för hon har annars varit lugn hela tiden.
Jag har hela tiden trott att det ska släppa, ge med sig, men det har inte gjort det. Det har blivit min vardag och min livsstil nu. Och det ser inte bra ut.
Jag vågar inte träna och jag anstränger mig verkligen för att inte tänka för mycket på det och bli rädd. Men jag blir rädd.
Jag är verkligt rädd nu. Och jag måste göra något åt det.

Men nu så tror jag att jag ska krypa ner i sängen. J borde vara hemma snart med. Hoppas bara att jag inte hinner somna innan han kommer hem. Vill hinna krama lite på han innan jag somnar.
Få en famn att krypa upp i.. Känns som evigheter sedan sist..
Jag är så glad över att jag har honom. Han har blivit min trygghet..
Nog för att han har varit det länge, men han är det nu mer än någonsin..
Jag är så tacksam och glad för att han ställer upp så för mig, att han ger så mycket av sin tid till mig.
För jag behöver honom verkligen nu. Och att han finns där betyder så mycket för mig.
Ord kan inte beskriva hur mycket jag älskar honom.
Att han förstår och stöttar så som han gör, det betyder allt för mig..
Han är min ängel. Min enda. Min älsakde..


Peace and Love