onetruefairytale

Helgen har gått bra. Jag har jobbat och stått i. Det har uppstått många orosmoment och jag har gått på sparlåga.
Det har gått bra trots omständigheterna. Men jag fick fortfarande ett nervsammanbrott, inombords. Tänk om Kungen över Aphuset kunde ta det lugnt, om så bara för ett öngonblick. DÅ skulle jag bli glad, och DÅ skulle jag jubla högt och tydligt. DÅ skulle jag kunna känna att "åh vad kul att få jobba med honom idag!". När vi stod där under midsommarnatten och folk tyckte att vi skulle ringa honom så kunde jag inte förstå hur de ens ville utsätta sig för något sånt. För jag skulle aldrig göra det frivilligt och det av den anledningen att han stressar ihjäl mig. Pratade med min farmor om det, och hon sa att hon tycker att jag ska prata med honom. Och det ska jag. Det ska jag verkligen göra för jag klarar inte av det. Antingen så ska jag ha min tid ifred, eller också gör jag det på mitt sätt. Och tro mig, det skulle inte uppskattas. Nog för att jag skulle ha läkarintyg, för de var villig att låta mig vara sjukskriven längre. Dojjan såg gärna att jag skulle vara det, men jag ville tillbaka om jag inte skulle vara inneliggande längre. Jag vill inte gå hemma och dra dagarna i enda.

Jag förstår inte.. Varför? Varför denna plåga? Och varför denna prestationsångest? Varför denna stress? Det finns värre saker som händer i världen. Lång väntetid är inte bra, det är det inte. Men är det det värsta som kan hända? Är det verkligen det? Jag skulle nog säga att psykisk ohälsa är snäppt värre faktiskt. Och inte tala om lilltjejen som kanske kommer att bli hemskickad mot sin vilja, det är ännu värre. Sånt händer dagligen, men vem ger en tanke åt såna saker?
Jag blir bara så ledsen. Jag blir ledsen när jag utsätts för press som jag inte kan ta. Jag blir gråtfärdig till slut. Går det tillräckligt långt så brister det för mig. Jag tar mediciner för att jag ska orka, ska jag då behöva utsättas för mer än vad jag normaltsätt orkar? Ska jag behöva dubbla mina doser för att orka med "hans" skrik i driften? Ska någon överhuvudtaget behöva känna så? Jag vet inte hur andra känner, jag vet bara hur jag själv känner. Men jag orkar inte med sånt. Jag älskar när det är mycket att göra och när folk snurrar runt som vettvillingar. Men då ska det också vara bra stämning och bra samarbete. Det är då det är som roligast. Bra stress är rolig stress och det är sån stress som jag älskar så!
Nej, jag blir så ledsen och trött när han skriker så. Det är inte roligt. Det är inte roligt alls. Och jag tänker säga precis vad jag tycker och känner, tycker han inte om det så är det synd för honom. Jag kan inte rå för hur andra hanterar sin stress. Det är helt upp till var och en och jag tänker inte döma någon. Jag har bara mina egna gränser för vad jag kan och vill ta. Men i detta fall så är det min fysiska och psykiska hälsa det handlar om. Och den offrar jag inte för den här sakens skull.

Tisdagens fylla var en hel katastrof. Rolig dock. Jag fick ta taxi hem till J för 100kr. Jag har min promille att tacka för det, hade inte prutat annars! Men när kommit fram så fick jag ett nervsammanbrott. Vad som hände har jag inte berättat för många, men det är inte bra. Min psykiska ohälsa tog sig i ton helt enkelt. J blev helt förskräckt när han såg mig. Han bar mig in till sängen och fick ta hand om mig. Funderade på att köra mig till sjukan. Det var helt sjukt. Helt stört..
Jag vet inte vad det är som har hänt med mig. Jag är helt körd ibland.

Lilltjejen är inte kvar i stan längre i alla fall. Hon har på annan ort nu. Och jag hoppas att de tar bra hand om henne och att hon trivs och mår bra. Ringde henne idag men förstod inte vad hon sa, fick prata med någon i personalen och tog då adressen dit och telefonnummer så att jag kan ringa och höra hur det går och så. Har även en liten sak jag ska posta till henne.. Därav adressen.

Min bror är jag också orolig över. Träffade en av hans kopisar när jag var ut i tisdags. Han berättade att han blir agressiv på fyllan och sen hur hans far (min föredetta svärfar) har betett sig på senare år. Och inget av det var bra. Jag blir bara arg. Den förbannade gubbjäveln.Blir arg bara jag tänker på han och jag har helt seriöst funderat på att ta reda på hans nummer och ringa upp honom och skälla ut honom efter noter. Han misshandlar folk och han förstör sina barns liv. Inte konstigt att min bror får snetändningar på fyllan. Men han har inte slagit någon eller blivit slagen själv. Tack och lov.
Men det är inte konstigt att jag och han har blivit som vi blivit. En otrygg uppväxt ger inga bra förutsättningar. Vi alla hamnar på psyk tror jag.. Många i alla fall.

Vi alla har våra fel och brister. Men kan vi alla skylla bort dem på något? Eller rår vi på något sätt för dem själva?

Vad det gäller saker som jag faktiskt inte lever för så tänker jag inte bry mig. Många saker i livet är bara alltför dåliga.
Riktigt dåliga. Jag försöker att hålla humöret uppe, men många gånger gråter jag inombords. Och jag vet inte varför.
Det gör bara ont i mig att se hur många behandlar andra och blir behandlad. Varför kan vi inte bara vara kärleksfulla mot varandra? Jag är inte bra på det varje dag och varje sekund. Men jag försöker. Jag kämpar för att älska alla och se något gott i alla. Och jag är en bra bit påväg, det har jag sett efter det att jag blev utskriven. Jag börjar bli migsjälv igen (förutom min alkoholkonsumtion då, men den ska jag ge upp nu).

Min kära kollega Kim har kommit att betyda en hel del för mig. Han ger allt och han visar ständigt kärlek.
När han ser att jag är ledsen och utmattad så kommer han alltid och ger mig en kram. Härom dagen när jag inte fick hela min rast så kom han ut när jag satt och rökte. Han satt där och kramade och höll om mig. Det är så skönt att ha en sån som han hos mig när allt annat sviker. Han säger öppet att han tycker om mig och att jag alltid kan komma till honom. Det betyder allt för mig. Han är en sann vän och en sann medmänniska. Vi ska vara glad över att vi har honom.

En annan person har svikit, och en annan har återvänt. Den som svikit ska vi ha osagd, för det är bara dåligt. Men han som kommit tillbaka är Jompa. När jag vägde som minst och hade sjukt dåligt humör jämförde han mig med Linus på Linjen. Det var roligt tycker jag! Den där jälla röster och heta temperamentet. Haha! Han är för rolig min älskade vän!
Han skrev i ett sms att jag är betydelsefull och det var så roligt att höra och så gulligt av honom.

Hur har mina senaste dagar varit då? Ja.. Jag saknar ord. De har varit både bra och dåliga. Maten går helt okej, jag har ändå gått upp i vikt och inte ner. Men jag känner att jag inte alls har samma aptit längre. Och det är därför som jag ska prata med han som håller i aphuset. Ordet "Aphus" beskriver allt tycker jag. Har man sett det själv så förstår man var det kommer ifrån. Haha!
Humöret har svikit mig stundvis. Många har blivit så bitter nu, även de som inte alls brukade vara det.  Nu när jag är glad igen så är alla andra på dåligt humör istället. Hur kul är det då?
Men det faktum att lilltjejen kanske åker snart gör mig ledsen och möjligt ännu mer deprimerad. Och jag kan inte släppa det, jag tänker på det hela tiden. Hon är det närmaste jag kommit en själsfrende. Vi är så lika jag och hon och det gör mina band till henne ännu starkare. Och Kim har funnits där vid min sida genom hela den här tiden och han ser och förstår verkligen människor. Varje gång jag är ledsen eller nere och verkligen försöker att dölja det så ser han det ändå, och det är då tårarna är så nära att komma upp till ytan. Han ser så mycket, och jag tror inte att många ser det själva eller förstår det. Men han är en bra människokännare. Han har berättat så mycket och jag förvånas över att någon kan vara så närvarande och så uppmärksam på andra människor och deras mående. Det är tydligt att många inte är det idag.
Han är underbar min Kim. Han är en sann människa. Han är bland det finaste personer jag mött i mitt liv.

Nej jag undrar om man ska gå och lägga sig nu. Klockan börjar bli mycket och jag börjar 0730 imorgon.
Jag lägger mig alltid så sent. Men jag förstår inte varför. Kan inte längre skylla på att jag jobbar nätter för sånt gör jag inte längre.

Och Anna är i stan nu igen! Fy vad roligt! :D
Min Anna! :D :D


Peace and Love,
Isse