onetruefairytale

Det känns jätteroligt. Verkligen. Men den där pressen att man inte alls duger till drar ner mig. Jag gjorde ett jättemisstag igår, tamigfan alla var sjuk. För ringde en, sen en annan.. Sen två ytterligare personer och där står jag med full skärm och med personal som inte är tillräckligt kompitenta. Jag skulle vara precis överallt samtidigt och jag ville bara slå händerna för ögonen och gå min väg. Vad ska jag göra? Hata mig själv för att jag glömmer? Det är väl precis det jag gör, då ger jag upp. I alla fall för stunden. Jag blir ledsen, jag känner mig så otillräcklig och jag får inte känna mig mänsklig när jag känner så. Inte när jag är där.

Jag bär på så mycket känslor ibland. Under dagarna så känner jag inte av dem, för då är jag jag. Då brukar jag kunna vara mig själv. Men om kvällarna, nätterna. Det är då all ångest angriper mig. Nu har jag fått medicin att sova på, vet inte om jag vågar ta den ens. Den är starkt beroendeframkallande och sen kan man bli håglös osv. Man somnar på en gång av den, så man ska ta den när man lagt sig, annars kan det hända olyckor. Det var vad de på apoteket sa. Det är tur att jag är ledig imorgon. Annars hade jag definitivt inte vågat ta den.

Nej.. Dagen har varit riktigt jobbig. I början av dagen var jag helt gråtfärdig. Fattar inte hur jag kunde ta så fel på dem. Men de har samma förnamn och i princip samma efternamn. De påminner väldigt om varann, tycker jag i alla fall. Jag och namn.. Det kan slå riktigt fel det där. Och under stress vet jag knappt vad jag själv heter. Min hjärna blockeras totalt då.

Men imorgon blir det fest! Jag och Angelica ska ut och det kommer att bli superroligt! Det är nästan så att jag längtar efter det! Hoppas bara att jag inte får en sån snetändning den här gången också.. Skulle bli jobbigt om jag får frågor efter denna gång med. Men mediciner, psykiskohälsa och alkohol går inte bra ihop. Det är ett faktum. Faktiskt.

Jag träffade även Jompa idag. Det kändes lite skumt, det var knappt att jag ville ge honom en kram innan jag klev ur bilden. Vad är det som händer? Det var helt stört. Jag ville ju, det gjorde jag väl. Men jag visste inte om det "hör till" fortfarande. Sen gav han mig en kram så visst.. Men vi har känt varann så länge. Ska man känna så då?
Men å andra sidan så har han kommit in i en "fest-supar- och knulla runt" period. Så varför blir jag ens förvånad.. ?
Men det förändrar inte det faktum att det kändes konstigt. Han har alltid varit den som är mest speciell och betydelsefull för mig. Han har sagt såna saker till mig, att jag är den bästa osv. Jag blev så rörd att jag började gråta. Men jag vet inte om jag vill tro på det längre. Ibland så passar mig, och ibland inte. Det beror på vilken av alla perioder han är inne i.
Killar är fan inte att lita på. Jag litar inte på någon. Det är nog bara Kim, av killar.. Han är stabil och han finns alltid där.
Nu innan han gick på semester så sa han att det bara är att ringa om det är något. Han kramar mig alltid spontant och jag vet inte hur många gånger han kramade om mig innan han gick på semester. Han sista dag, alltså. Han gav mig en kram innan han skulle gå, jag gick in och satte mig med mitt pappersarbete och sen kom han in igen för att krama mig ännu en gång. Det är kärlek det!

Nej jag får se hur det kommer att gå efter sommaren. Hur det kommer att gå efter att jag klivit upp. Jag vill ge det en chans, för jag vill. Och jag vet att jag kan, men jag är bara så instabil just nu så jag rör bara ihop allting för migsjälv. Minsta lilla negativa stress och jag blir flyförbannad. Jag visar det aldrig, men det är alltid då jag står där och fokuserar på andningen. Jag vet att näst intill ingen kan tänka sig mig riktigt arg, men då har de aldrig heller känt på vad som försiggår inom mig. Det är fan inte roligt. Blir jag någonsin riktigt arg så blir jag verkligen arg, och det ska mycket till innan det händer. Men jag får se hur det går, jag hoppas på semester nästa gång jag tar långledigt. Inga återfall och återbesök. Men maten går inte alls lika bra längre. Det har jag känt. Visst äter jag, men jag har inte samma aptit längre. Jag håller mina nerver i shack med cigaretter och lugnande. Det funkar bra.

Men imorgon blir det party och inga jobbrelaterade bekymmer. Förstår inte ens varför jag bryr mig och engagerar mig så mycket som jag gör. Jobb.. Vad är det jämfört med det verkliga och underbara livet? Egentligen? Jag är inte gammal än, jag har livet framför mig. Man måste leva innan man har framtiden bakom sig! Jobb. Bah.
Visst ska man vara seriös och sköta sig, självklart. Men måste man alltid överdriva?

Ångst. Depression. Rädsla. Hat. Kärlek. Oro. Sorg. Trötthet. Likgiltighet. Glädje och sprallighet.
Det är grejer det!

Peace and Love,
Isse