när orken och vikten sviker en
När man jobbat lunch och middag hela veckan så är man ganska less. Och när personalen gör precis som de vill så blir jag bara förbannad. Somliga kan bara gå iväg och lämna sin kö precis som att den försvinner av sig själv. Det funkar faktiskt inte så. Jag blev så fruktansvärt arg. Jag ville bara skrika rätt ut, för inget gick in. Allt ifrågasattes. Då känner jag att jag lika bra kan stämpla ut och gå hem. Då kan de fixa det där själva. Det är jag som får ta skiten, inte dem.
Jag tog min sömnmedicin första gången häromdagen. Att jag fick så starka tabletter utskriven på en gång förstår jag inte. Men det funkade. Det kan jag lova. Jag såg mycket roliga saker och allting snurrade runt. J tyckte att jag skulle sova, och jag skrattade ännu mer.
Hela den här dagen har varit helt sjuk. Egentligen så förstår jag inte vad jag blev så arg på. Kanske att folk har svårt att lyssna och förstå. Men de var minst lika stresad som jag. Och att en del kommer och frågar om de får gå ut och röka när vi sålde som mest ville jag bara skratta åt. Se er omkring. Ser det ut som rätt tillfälle? Hade det varit det så hade jag också frågat mig själv om jag får gå ut och röka, men nej. Jag sa nej till mig själv hela tiden, hur röksugen jag än må ha varit. Men faktiskt, jag ville helst av allt bara stämpla ut och sätta mig och dra många djupa bloss för att lugna mina nerver. För mig handlar det aldrig, egentligen, om röksug. Det är precis vad många läkare säger till sina patienter, trots att de egentligen inte får, att sluta inte röka när du mår psykiskt dåligt. Att röka är inte bra, men har man ett skört psyke så är det nästan bättre att röka ändå. Rökning dämpar ångest. Så är det för mig och många många andra. Min läkare har dock aldrig påpekat min rökning. Och skulle han veta hur mycket jag röker så skulle han nog inte ens vilja ta sig an mig. Jag röker en hel del när jag är arg och upprörd och det är för min och alla andras skull.
Ingen kan förstå min ilska tror jag. Ibland är den obefintlig.
Men nu ska jag ta min mina roliga saker och gå och lägga mig. Och det är inte såna roliga saker, utan jag ska sova länge och hårt i natt. Den natt som än återstår.
Jag saknar dig Jompa.. Faktiskt. Riktigt mycket också. Men du kommer att återvända, förr eller senare.
Det är min enda tröst just nu. Jag vet att du finns där. Vad vi än må tro om varandra.. <3
Jag tog min sömnmedicin första gången häromdagen. Att jag fick så starka tabletter utskriven på en gång förstår jag inte. Men det funkade. Det kan jag lova. Jag såg mycket roliga saker och allting snurrade runt. J tyckte att jag skulle sova, och jag skrattade ännu mer.
Hela den här dagen har varit helt sjuk. Egentligen så förstår jag inte vad jag blev så arg på. Kanske att folk har svårt att lyssna och förstå. Men de var minst lika stresad som jag. Och att en del kommer och frågar om de får gå ut och röka när vi sålde som mest ville jag bara skratta åt. Se er omkring. Ser det ut som rätt tillfälle? Hade det varit det så hade jag också frågat mig själv om jag får gå ut och röka, men nej. Jag sa nej till mig själv hela tiden, hur röksugen jag än må ha varit. Men faktiskt, jag ville helst av allt bara stämpla ut och sätta mig och dra många djupa bloss för att lugna mina nerver. För mig handlar det aldrig, egentligen, om röksug. Det är precis vad många läkare säger till sina patienter, trots att de egentligen inte får, att sluta inte röka när du mår psykiskt dåligt. Att röka är inte bra, men har man ett skört psyke så är det nästan bättre att röka ändå. Rökning dämpar ångest. Så är det för mig och många många andra. Min läkare har dock aldrig påpekat min rökning. Och skulle han veta hur mycket jag röker så skulle han nog inte ens vilja ta sig an mig. Jag röker en hel del när jag är arg och upprörd och det är för min och alla andras skull.
Ingen kan förstå min ilska tror jag. Ibland är den obefintlig.
Men nu ska jag ta min mina roliga saker och gå och lägga mig. Och det är inte såna roliga saker, utan jag ska sova länge och hårt i natt. Den natt som än återstår.
Jag saknar dig Jompa.. Faktiskt. Riktigt mycket också. Men du kommer att återvända, förr eller senare.
Det är min enda tröst just nu. Jag vet att du finns där. Vad vi än må tro om varandra.. <3
Kommentarer
Trackback
