onetruefairytale

Det var precis så det kändes idag, och det är fan i mig omöjligt att göra alla nöjda. Allt bara snurrade i huvudet och jag ville bara spy galla över alla. Precis allt blev fel idag, och när jag satte mig ner för att röka så brast det för mig. Tårarna bara sprutade. Och när Kim kom ut till mig så grät jag bara ännu mer. Jag fick inte fram ett ord, jag bara hyperventilerade. Han ser på en gång på mig när något är fel, och han såg väl redan innan jag gick ut för att röka att jag var ledsen. Han ser det på mig även om jag själv inte är riktigt medveten om det, att det syns på mig. Han har frågat förr hur det är, och jag har inte förstått något fören efteråt. Då kom mitt "aha". Inget undgår honom.
Det var hemskt. Hela den här dagen har varit hemsk. När jag inte ens kan hålla tårarna tillbaka så är något väldigt fel, för oftast tar jag ut mig ledsenhet genom att vara arg och bitter. Idag har jag varit båda.
Allt har varit helt åt skogen. Vad jag än gjort så har det blivit fel och där har jag stått helt handfallen. Totalt hjälplös.
Jag har för mycket att tänka på. Att lilltjejen kanske blir utvisad tar precis all min energi. Jag tänker på det hela tiden och jag blir så arg på migsjälv för att jag inte kan tänka klart längre. Helst av allt skulle jag ligga hemma själv och slippa kliva upp. Jag vill krypa ihop i fosterställning och bara gråta.
Det är vad jag vill göra. Men nej, plikten kallar och jag tvingas igenom situationer jag inte har någon kontroll över.

Att ha Kim där hjälper mig så otroligt mycket. Med honom kan jag vara mig själv och han tar alltid så bra hand om mig. Honom behöver jag aldrig förklara mig för, han förstår genom att bara titta på mig. Det är så skönt, han vet, han förstår.

Jag saknar min tid på avdelningen. Allt var så avslappnat och där blev man alltid förstådd. Där tog man hänsyn till människors instabilitet. Men nu är det slut på det. Nu ska man återigen vara bäst och snabbast på allt. Det hela kan ibland kännas som en tävling och vinner man inte den så blir man suckad åt. Nu får man inte glömma bort eller vara långsam. Nu är det tempo som gäller. Ibland kan det gå bra, men har jag en dålig dag så är det som att jag har glömt huvudet hemma. Det går bara inte. Men vad ska jag säga? Jag är sjuk, jag mår inte bra? Det är ingen som direkt tar hänsyn till det längre, vissa gör det. Men långt ifrån alla. Nu är jag i somligas ögon botad verkar det som. Och jag försöker, det ska Gud veta. Jag försöker att hålla humöret uppe, jag försöker att vara pigg och kry. Men vissa dagar så får jag mig ett rejält bakslag, och då går jag på sparlåga. Idag gick jag inte ens på sparlåga, jag vet inte vad jag gick på under den här dagen..

Jag vill bara tillbaka. Stundvis så försöker jag att hitta den där gnistan jag en gång hade. Jag försöker att tänka så som jag gjorde då. Hitta tillbaka. Jag minns, men jag kan inte känna det.

Jag läste mina journaler också. Jag trodde att det skulle vara bra, men det var det inte. Det var nätt och jämt intressant att läsa. Allt var så negativt. Jag har tydligen problem med en hel del saker. Förstår inte riktigt..
Nog för att jag är skör emellanåt. Men så negativ är jag väl inte? Allt jag spyr galla över är väl här? Det är i alla fall här allt mitt agg och alla mina mindre bra funderingar och åsikter kommer fram. Men egentligen så är jag inte så negativ.
Egentligen så tycker jag att många saker är ganska löjliga.
Visst ska man vara seriös och alltid göra sitt bästa, men varför ska man överdriva? Varför ska man bli sur och otrevlig?
Anledningen till att jag blev som jag blev idag är ganska simpel. Jag blev trött. Jag blev less på allt gnäll och allt annat. Jag tycker att det är tråkigt att det är som det ofta blir. Gnäll och en massa onödig stress. Stress över saker som inte ens existerar. Jag visste att vi skulle klara det, men folk gnäller likt förbannat och då får jag nog. Jag kan ta att folk gnäller ibland, för det gör vi alla. Men när man hör det dag ut och dag in, då undrar jag om det inte finns värre saker att bekymra sig över. Det jag verkligen bekymrar mig över är lilltjejen, och det känns förjävligt. Och jag kan inte rå för det, för det finns inget jag kan göra för att hjälpa henne. Det är högre makter som sitter på det där. Och sen har vi min bror.. Och min pappa som har surat i över ett år.. Jag skulle inte kalla det lyxproblem direkt. Visst, det händer värre saker. Men att veta att någon man verkligen älskar kanske blir utvisad mot sin vilja känns enda in i själen och man mår verkligt dåligt.
Ovissheten.. Men sen när det kanske blir ännu värre då? Hur ska det kännas?

Ärligt talat så vet jag inte vad jag kommer att göra om det värsta skulle hända. Vad ska man säga? Ska jag följa henne dit kanske? Skulle det rädda henne, så självklart. Men vad skulle jag kunna göra för att rädda henne? Döda dem och själv bli dödad? Jag vet inte hur det kommer att påverka mig, hennes utvisning. Jag kommer att vara ett vrak. Det vet jag. Jag kommer att må så dåligt, ännu sämre än vad jag gör nu.. Jag skulle förmodligen hamna på 51an då.
Det är nog bara Kim som verkligen förstår hur jag känner mig. Vi har pratat så mycket jag och han. Allt mellan himmel och jord.

Och inte har jag ätit någonting idag. Bara lite pommes typ. Det är väl det. Ingen mat i alla fall.
Kanske blir det en favorit i repris? Förmodligen.. Om jag känner mig själv rätt..

Men jag ska inte vara bitter. Jag är inte bitter. Det ligger helt enkelt inte i min natur att vara det. Visst blir jag det emellanåt jag med, som idag. Men det går över lika fort som bitterheten slår mig.
Allt jag är bitter för är min älskades situation, och det här samhället som skickar hem såna som henne. Det blir jag arg för. Och sen min sjukdom som aldrig vill lämna mig ifred. Sånt blir jag bitter över. Men annars är jag faktiskt (tro det eller ej) en sann optimist. JA!

Jag är tacksam över mina vänner och mina underbara kollegor. Jag tycker om dem alla! Jag är tacksam över min tro som jag haft sedan barnsben. Jag är tacksam över min fina familj och min söta hamster! <3
Jag är tacksam för mitt jobb, för min hatkärlek jag känner för det. Jag älskar när det bara flödar positiv stress över mig och övrig personal. Det är underbart! Jag är tacksam över min så vackert rosa lägenhet och för min fantastiska hyresvärd. Och jag är tacksam över mitt liv, all den lärdom jag tar var dag. Och jag är tacksam över mina motgångar jag haft genom åren, för de har gjort mig stark. Jag är tacksam över allt gott som ont, för så länge man lever så lär man.
Jag är också tacksam över att jag får känna mig ledsen och arg, för då vet jag hur det faktiskt känns att vara glad och positiv.
Jag är speciellt tacksam för Kim, Jompa och Huyen. De har kommit att bli en sån stor del av mig. De är det bästa, de underbaraste. De får mig att känna mig älskad och speciell. De väcker såna positiva känslor i mig, hur ledsen jag än må känna mig. De kan alltid få mig att lé. Jag älskar dem så otroligt mycket. Ord kan inte beskriva.
Det jag är mest tacksam över är att jag kan känna en sån enorm kärlek till folk. Efter min tid på psyk så har jag börjat kunna känna om möjligt mer kärlek till människor i min omgivning. Människor jag annars inte lagt så mycket märke till, eller brytt mig så mycket om, tycker jag oerhört mycket om numera. Det är något jag sätter sort värde på. Det är jag väldigt tacksam över, att ha en sån egenskap.

Så. Lite positiv energi! Jag har sån också! När jag väl fått ut den dåliga! :D

Kalla mig bitter. Jag vet att jag inte är det! :D

Nu ska jag sova, måste komma upp ur sängen imorgon också.
Jag gruvar mig.


Peace and Love,
Isse