onetruefairytale

Ännu en natt och ännu en ny dag. Fortfarande inte i säng, som vanligt.

Jag saknar dock dig. Var har du tagit vägen?
Behöver dig här ju..

Natten har faktiskt varit bra. Jag trodde där ett tag att jag blivit lite bitter igen, men det har jag inte.
I'M BACK IN LINE! Jag kan se allt det underbara i människor igen och det är så skönt.
Det som är så tråkigt att se är att andra är så tjurig och sne på varann. Det är jobbigt att få både se och höra.
Varför? Varför ska man yttra så elaka ord och gärningar? Vad är det bra för? Det är bara onödigt att lägga tid och energi på. Man gör även livet surt för andra. När jag kom in i köket idag så ville jag bara vända om och gå hem igen. Jag ville inte vara där. Stämningen skulle ha kunnat döda någon. Det var tyst och sammanbitet och jag ville bara slå alla, få dem att öppna ögonen och se vad det blivit av allt. Jag blir nästan arg på folk för att de är så dumma i huvudet som inte kan se vad de gör med alla andra. För om alla bara kunde anstränga sig och ge allt för varandra så skulle det inte vara såhär.
Och sen så är det så fruktansvärt lätt att se till alla andras fel och brister, att bara skylla på en eller två personer. Ser någon någonsin till sig själv och sina egna fel?

Jag har hört en del versioner och jag tänker inte ens ta ställning till någon. Faktiskt inte. Inte de jag umgås med på fritiden heller. För jag själv anser att det sällan är bara ens fel i en "konflikt" eller vad man ska kalla detta.
Jag är opartisk. Jag lyssnar och jag förstår alla på ett eller annat sätt.
Nu när jag är tillbaka så tänker jag vara vän med alla, även om alla skulle hata varann så skulle jag fortfarande vara vän med alla. Så är det och jag tänker inte vika mig denna gång. Jag tänker bara försöka att hjälpa så gott jag kan utan att blanda in migsjälv. Och utan att döma andra. För jag förstår alla, på ett eller annat sätt.

Tänk om alla bara kunde hålla sams. Tänk om alla kunde tycka om alla. Vad lätt och roligt allt skulle vara då.
Tänk om alla kunde bortse från sigsjälv emellanåt, vad älskvärd vi alla skulle vara då.

Ingen är perfekt. Men ibland så skyller vi ifrån oss lite på det tror jag. Att ingen är perfekt ursäktar inte precis allt. Det ursäktar endast en bråkdel av allt vissa gånger.

I natt så har jag en gäst. Hon behöver någon, och jag råkar vara någon. Det är inget jag avsiktligt satt mig i, det bara blev så. Jag tog mig an henne på ett sätt, men det här sättet var inte vad jag tänkte.
Hon har tytt sig till mig så, hon är min följeslagare. Pillar jag bort mitt nagellack så gör hon det. Vi har två par likadana skor, och jag var den som köpte dem först. Men jag tar det som en komplimang, hon gör mig minst lika glad som jag gör henne. Problematiken är bara den att jag har migsjälv att ta hand om också. Skulle jag vara helt återställd och skulle jag vara hel inombords så skulle jag mer än gärna ta hand om henne dygnet runt om hon så ville. Då skulle jag orka. Men mitt psyke klarar inte av att hjälpa mig och en annan person samtidigt, inte just nu. Men skulle jag klara det så skulle hon mer än gärna få flytta in här också. Utan tvekan. Jag är glad om de i min omgivning är glad och mår bra. Annars så lider jag mest med folk, utan att jag själv vill eller ens tänker på det.
Hon är en sån fin person, så hängiven och underbar. Jag önskar bara att jag kunde hjälpa henne på mitt allra bästa och mest ambitiösa sätt. Men det går inte nu. Hur mycket jag än vill. Jag riskerar att själv stupa då.

Även de som mår bra i sig själv och har tiden och engagemanger säger att det är svårt att hjälpa andra. Det är givande, men det tar väldigt på krafterna. Och det tror jag det, man ger så mycket av sig själv.
Man ger mer eller mindre allt man har och kan ge.

Innan jag blev inlagd så hjälpte jag en vän, i form av "terapi". Det tog hårt för jag mådde så fruktansvärt dåligt själv då. Jag har antagligen aldrig mått så dåligt och jag mådde ännu sämre av att behöva lyssna på andras problem. Men jag sa aldrig något, för jag ville hjälpa trots att orden tog stopp och jag nätt och jämt visste vad jag skulle säga. Men det var för att jag hade mina egna tankar, kring mina problem som störde mig. Hon visste att jag hade mina egna problem, men vi pratade mest om henne och jag försökte att hjälpa och stötta så gott det gick. Men någonstans, och tids nog, så tog min energi slut och då var jag körd. Då var det slut på allt. Jag gick in i väggen med allt det jag tagit på mig i jobb, privatliv och allt. Jag lades in då. Jag hade inget kvar att ge.
Nu är jag rädd för vad jag ska göra. Jag vet inte hur jag ska göra med allt. Jag vill hjälpa den här lilla tösen men jag är rädd för vad det kommer att bli kvar av mig då. Förmodligen ingenting alls. Jag behöver min tid för mig själv också.

Mina tankar tröttar ut mig ibland. Jag vet inte var jag ska göra av dem. De finns där, men orkar jag inte så låter jag dem bara komma och gå som de vill. De finns till och det får vi alla leva med.

Jag får leva med min ångest och jag får leva med att många andra i min omgivning är bitter. Men det är deras bittra jag, inte mitt. Så varför bry sig? Egentligen? Många tycks göra det, och det gör jag med ibland. Men oftast så försöker jag att skaka av mig det. Det är ju bara en skitsak. Vi här i Sverige grämer oss över problem som inte ens är ett litet problem för dem som bor i ett U-land. Vi ska vara tacksamma för att vi lever i den välfärd vi har här och skita i saker som inte ens har någon betydelse. För oss kanske mycket har betydelse, men det ligger fortfarande hos personen i fråga.
Saker blir vad man gör dem till.
Tänk på det och sluta vara så otacksamma!

Jag undrar om man ska gå in och kolla till lilltjejen. Hon känns nästan som ett litet barn för mig. Förut så stoppade jag om henne med en filt i soffan, och sedan dess har hon legat där och sovit. Hon var upp en sväng till toan men sen har hon sovit. Och ni hör, jag pratar om henne som om hon var mitt barn. Men hon har faktiskt bara sovit och varit på toa!
Det här låter inte alls friskt, men det är kul att få pyssla om någon som behöver det också. Det är en tacksam sak faktiskt. Och hon är understimulerad som få, så det känns bra att få göra något bra och uppskattat för någon annan är mig själv.

Nej jag undrar om jag ska ta och tänka på att sova av mig lite.
Den är en hel dag av arbete imorgon som väntar på mig.. Det känns bra men samtidigt jobbigt med tanke på vad klockan är nu!

Sov gott allahopa!

Peace and Love,
Isse