onetruefairytale

Mina underbara dagar där är över nu. Det känns så tråkigt, men det är ju skönt att få komma hem i alla fall. Komma hem till min säng som INTE har en inplastad madrass (som är bra om man inte kommit ur sitt sängvätande).
De är hemsk att sova på, speciellt om sommaren..

Nu är jag ute i verkligheten igen. Nu har jag återfått mitt anvsvar för saker och ting, men jag vet inte om jag är så bra på att hantera saker som dessa. Jag har varit så skör, och det sitter i lite än faktiskt. Men det är något som kommer att gå över. Jag ska försöka att lägga min konsentration på det som betyder något här i livet. Innan jag kom till avdelningen så var jag så bitter. Jag var en sån gnällfitta, jag tyckte att allt var skit. Typ. Om det inte gällde en sak så var det alltid någonting annat. Så var det hela hela tiden. Visst blir jag bitter över saker än idag, men det går över betydligt fortare. Jag har hittat saker som får mig att må bra idag. Och det är tackvare dem jag träffat när jag varit borta. Jag behöver bara tänka på dem så blir jag varm inombords. Nu känner jag en viss saknad av att vara där, men den plågar mig inte för jag vet att somliga kommer att finnas kvar i mitt liv. Och de är mitt största stöd. För de vet hur jag känner och vad jag pratar om. Och det är så skönt för jag behöver inte ens förklara mig.

Jag har lärt mig så mycket om migsjälv och människor. Psykiatrin är inte den bästa, men alla de som finns där är bland de finaste människor jag någonsin träffat. Innan jag träffade dem visste jag inte mycket om sann vänskap. Och då menar jag inte bara dem jag träffat, utan rent allmänt. Jag har nu insett vilka jag kan leva med och vilka jag ka leva utan. Och det handlar inte om att jag är bitter utan det  är bara ett beslut jag valt att ta. Jag tänker inte "göra något åt det", utan jag ska ta dagen som den kommer och se till det som får mig att må bra.  Relationer som är sann, god och uppbylliga tänker jag ta vara på. Jag ska göra mitt yttersta för att behålla dem, för det har jag varit dålig på de senaste åren med tanke på att jag själv inte mått så bra eller ens kunnat tänka klart. Att fatta beslut har för mig varit oerhört jobbigt. Men nu så tänker jag ge allt för att göra saker bättre, och inte bara för mig utan även för dem i min omgivning.

Jag har än en gång lärt mig att vi alla fungerar så otroligt olika ibland. Jag har nu sett en massa männsikor som bär på olika psykiska sjukdomar, men t.o.m. vi kan leva under ett och samma tak utan konflikter. Jag har lärt mig att känna igen människor. Personer som jag känt i många år har jag lärt känna på ett nytt sätt. Nu kan jag se varför de betér sig på vissa sätt, eller olika sätt. Så nu kan jag ta det på ett bättre sätt själv. För nu vet jag varför, och det är helt okej. För vi är alla unika, som det heter! Och det är helt underbart! Vi är alla vackra på många olika sätt. Och det ska accepteras och respekteras för annars missar man det bästa av allt, just det att vi är så unika.

Jag ska även försöka att komma fram till vad jag vill göra av mitt arbetsliv. Jag tänker inte byta jobb eller något, inte än. Men jag ska fundera på vad jag vill få ut av mitt liv. Vad vill jag ge andra människor? Vad är jag villig att uppoffra?
Jag vet att jag vill arbeta med människor, jag vill hjälpa andra människor. Det är det jag vill göra med mitt liv och det är det jag alltid velat göra. Ända sedan jag var liten. Jag tror att det kan ha med min barndom att göra.. Jag såg en förbannad misär och jag vill hjälpa människor från att påverkas så som jag har gjort. Nu när jag varit borta så behövde jag inte berätta om migsjälv än fram tills att jag var tolv år gammal, för då förstod han precis. Det räckte.
Och utsatta människor vill jag hjälpa, för i många fall så vet jag precis vad det är de går igenom. I alla fall när det gäller våld och alkohol, då vet jag precis. Jag lär ha förträngt en hel del, för jag minns inte mycket från min barndom. Men jag kan känna att mycket sitter i än idag. Jag kan inte säga hur, bara varför. Men ibland så känner jag av det, när det gäller tillit till andra människor osv. Men jag kan inte säga vilka specifika händelser det kommer ifrån, bara att det kommer ifrån oroliga förhållanden.
Det är därför jag vill arbeta med att hjälpa människor. För jag vet av egen erfarenhet vad det handlar om, jag vet hur det påverkar en och jag vet hur jobbigt det blir sedan när man blir äldre.
Det är därför.

 Mina saker i Uppsala ska jag skita i. Och min far tänker jag inte ens försöka att återfå kontakten med. Jag tänker inte ta mer skit nu. Jag skiter i människor som betér sig efter sina patetiska känlsor, nog för att det är jobbigt. Men sunt bondförnyft borde alla ha lite av tycker jag. Passar det sig inte så är det bara att fara åt helvete. Jag har min digitalkamera där nere, böcker, dagböcker. Men det är värt det om jag slipper honom.

Var stark. Var vacker. Var dig själv och ta för dig av livet.
Häng inte upp dig på onödiga saker, för då missar du ditt eget liv.
Ta hand om dig och ta hand om dem som finns i din omgivning.
Lär känna digsjälv och alla dina sinnen, det är så du får ut det allra bästa av livet.
Slösa inte ditt hat på saker du inte finner bra, för det kommer alltid ut någonting gott ur allt.
Man lär sig saker hela tiden, oavsett ålder, så ta lärdom av dina misstag.
Saker kan bara bli bättre, så ha tålamod, min vän.
Fånga ögonblicket.

Like Jesus said: I never said it would be easy, I only said it would be worth it.



Peace and Love