onetruefairytale

Den här dagen har gått bra. Jobbade natt och det var jätteroligt faktiskt.
Jag har märkt att jag inte längre känner agg mot saker och ting. T.o.m. driven går bra att stå i, jag får inga utbrott där heller längre. Och DÅ är allt BRA!

Saker jag tänkt på idag på jobbet är min egen attityd. Jag tror mig märka att den är bättre än vad den brukade vara.
Jag har tänkt på saker som jag sagt och gjort och situationer som jag hanterade på ett visst sätt förr. Förr hanterade jag sällan saker bra. Jag blev hysterisk över så små saker. Det var inga små saker för mig då, men nu är de väldigt små. Och framför allt onödiga. Jag var så trött och less. Ibland så grät jag och gjorde jag inte det så var jag väldigt nära att brista ut i gråt. Jag "hatade" aldrig andra, egentligen. Utan det jag hatade var att jag inte orkade, att jag inte hade tålamodet. Jag var så länge på bristningsgränsen, men jag kämpade sannerligen in i det sista. I ett halvår mådde jag verkligen skit. Jag kämpade och kämpade och dövade min smärta och sorg över allt med att jobba. Att jobba var mitt liv. Det var det som fick mig att tänka på annat. Men när jag inte längre kunde hantera jobbet så gav jag upp. Då var jag färdig. Jag kunde inte äta riktigt på över ett halvår och jag orkade inte umgås med människor. När jag inte jobbade så sov jag och sov jag inte så grät jag för att jag var så hungrig. Jag blev som ett barn på nytt, jag satt på golvet ihopkurad och grät av hunger och frustration. J hade ett himla jobb med mig, ibland så fick han skjutsa iväg mig mitt i natten för att jag bara låg och grät för att jag var så hungrig. Och fick jag inte äta det jag själv ville så fick jag ett utbrott. Mitt humör var inte det bästa. Jag kan inte ens känna igen migsjälv nu i efterhand.
Hur orkade jag? Det undrar jag. Och hur orkade J?

Till slut så blev allt en stor fixering. En fixering krig allt. Allt det dåliga, när det gällde allt, tog jag till mig.
Jag förnekade så länge att jag hade problem med maten. Blev jag hungig så behövde jag bara tänka att jag inte var det så var jag det inte längre. Minsta lilla hekto jag gick upp gav mig ångest och minsta lilla jag åt gav mig ännu mera ångest.
I början när jag var på sjukhuset så åt jag ingenting. Jag bara satt där och stirrade ner i tallriken och såg en massa fett. Fett höll på att ta över mig kändes det som. Jag var livrädd. Men när jag fick ångestdämpande så gick det lite lättare, då var det bara mina sjuka tankar som satte giller i mitt huvud.

Men att jobba känns ganska bra nu ändå. Jag är bara lite rädd för att det ska bli samma sak igen. Jag löper stor risk att falla dit igen känner jag. För regelbunden kost har aldrig varit min starka sida. På morgonen kan jag äta, men det gör även anorektiker för då har man varit fastande under hela natten. Även när jag hade prblem med maten så åt jag något om morgonen. Det var det lättaste målet att få i sig. Ångesten är inte alls lika ihållande då som den är om man äter under dagen.
Men jag har bearbetat lite saker när det gäller mitt arbete. Jag har bett somliga om ursäkt, för vissa förtjänar verkligen en ursäkt från mig. Och det kändes så skönt att få det sagt. Det var aldrig mina kollegor det handlade om, utan det var mitt psyke det handlade om. Att jag var skör och utarbetad. Och det var aldrig deras fel. För jag har bra kollegor och jag tycker verkligen om dem alla på ett eller annat sätt. Jag kan säga något bra om dem alla om jag ska vara helt ärlig. Mitt mål är att älska alla och nu är jag en bra bit påväg. Nu kan jag se allt det underbara i alla igen. Jag är inte helt återställd än, men min tid på avdelningen har givit mig så mycket. Och jag är så tacksam. Jag är tacksam för den hjälp jag fått och för de underbara människor jag fått träffa där. Jag ångrar ingenting och allt har varit helt värt det.
Kunde jag gå tillbaka i tiden så skulle jag ha gjort precis så som jag redan gjort.

Men jag ska jobba imorgon natt igen och det ska bli kul. Nu när jag pratat med vissa så känns allt mycket bättre. Och det var roligt att hon blev glad över min ursäkt, för jag förstår verkligen att hon blev arg på mig. Det skulle jag också ha blivit. Men jag tänkte inte så då. Allt gick överstyr och jag tänkte mig inte ens för. Och ärligt talat så vet jag inte hur jag tänkte. Jag blev bara så förbannad på allt och det gick ut över dem. Det var inte rättvist mot något. De rådde inte för att jag mådde dåligt och jag hade själv inte valt att må så dåligt som jag gjorde. Allt blev fel bara.
Men jag ville aldrig vara dum och orättvis mot de i min omgivning. Arbetsmässigt som privat.
Det finns saker som jag ångrar och kommer att få ångra. Men det får jag leva med. Men vissa saker var aldrig min mening. Men jag mår bättre nu och jag kan endast göra mitt bästa härifrån. Jag kan inte få saker ogjorda och jag kan inte påverka allt. Kunde jag det så skulle det aldrig ha blivit som det blev.
Nu tänker jag bara ta en dag i taget, fånga ögonblicket och njuta av livet. För jag är en livnjutare och jag vill andra väl, och kan jag hjälpa någon så gör jag mer än gärna det. Vem det än kan vara. Om det så vore min fiende så skulle jag göra det.

Det finns något gott i alla, ser man till det så slipper man väldigt många problem.
Jag tycker inte om precis ALLA människor, men jag tror på det goda. Man måste bara ta fram dessa sidor hos människor på rätt sätt. Så länge man vill människor väl och visar att man bryr sig och lyssnar och respekterar så kan man inte misslyckas. Men många är tyvärr ouppmärksamma. De är inte närvarande i nuet. Och då blir det lätt fel.

Men jag ska ge allt ett nytt försök. Jag ska bli mer uppmärksam och jag ska anstränga mig.
Jag vill inte falla tillbaka. Jag hade mina tankar och mina känslor, de fanns där hela tiden. Oavsett var jag befann mig. Och det var de som gjorde mig hysterisk. Skulle jag kunna kalla det röster, så hörde jag faktiskt röster. Men jag var aldrig psykotisk. För hade jag varit det så hade jag hamnat väldigt fel på avdelning.


Be strong, Be beautiful