onetruefairytale

Jag sov dåligt i natt. Sedan hade jag en ihållande ångest i princip hela dagen. Jag gick till apoteket och köpte mina mediciner där som jag inte kunnat köpa ännu för att jag inte haft pengar. Jag tog mina mediciner när jag kom hem och sen tvärslocknade jag på soffan. Vaknade nu för en stund sen bara.
Jag kommer nog inte att klara denna sommar utan mina lugnande. Jag kommer i alla fall inte klara sömnen utan dem.
 Allt som förr gick fel kommer jag att ta avstånd ifrån. Allt prat, till att börja med, kommer jag att strunta i. Självklart kan jag lyssna om någon behöver prata, men jag tänker inte lägga mig i för det. Jag tänker bara lyssna och det jag själv tycker och tänker kommer jag inte att yttra mig om. För nu har jag sett och hört så mycket under så kort tid. Jag vet att det alltid kommer att komma upp nya saker, och jag kan inte förhindra det. Saker och ting kommer alltid att ha sin gång, oavsett vad människor tycker och tänker. Att prata vid sidan av har aldrig hjälpt någon. Inte mig i alla fall och det har jag fått bevisat. Så varför fortsätta?
Vi är alla värdefulla, och jag ser alla mina kollegor ur ett annat perspektiv nu. De är alla underbara, det vet jag. Vi är alla unika och fungerar på ett speciellt sätt. Allt alla säger och gör är inte bra, absolut inte. Men vi har alla en anledning till att vi agerar så som vi gör. Jag menar, allt jag sa och gjorde innan jag åkte iväg var inte bra. Det var absolut inte bra. Inte på något sätt. Men jag hade mina orsaker till att jag handlade så som jag gjorde.
Och nu när jag förstår mig själv så kommer jag i alla fall att försöka att förstå andra med. Jag kommer kanske inte alltid att lyckas, men måste jag å andra sidan förstå allt?
För mig så räcker det nästan med att titta på en person så kan jag förstå. Jag påstår inte att jag är synsk eller något, för det är jag inte. Men jag har sett så många med olika typer av diagnoser och vissa av dem kan jag känna igen. Om inte så kan jag känna igen vissa betéenden i mig själv. Och då vet jag precis..

Jag har en helt annorlunda iställning och syn på alltid nu. Och jag vet inte riktigt hur jag ska ta det och vad jag ska göra av det. För nu tycker jag om alla. Det finns inte längre någon jag tycker illa om eller något sånt. Och förr kände jag enbart agg och ilska mot allt. Nu vet jag längre inte hur jag ska förhålla mig till allt.
Jag tänker finnas där och lyssna utan att döma. Det är inte min sak att göra det. Men jag vet hur jobbigt det var att arbeta med människor som är helt olik en själv. Det gick inte att förstå hur den personen tycker och tänker. Det var en ren frustration att ens försöka att förstå och påverka det. Jag klarade inte av det förut, jag klarade inte av allt tjat och alla klagomål. Inte under stress i alla fall. Men nu så lägger jag ingen större vikt vid det. Alla tycker och tänker inte som mig och det kan jag inte komma ifrån. Och jag är bara glad över att vi alla har en egen personlighet och ett eget tankesätt. Det bevisar bara hur unika och fantastiska vi alla är.
Jag försöker att se till allt det som är bra med alla. Vilka bra egenskaper vi alla bär på. Och nu kan jag se till det hos alla. T.o.m. dem jag brukade ha svårt för innan jag var borta.

Medans jag var borta så rannsakade jag migsjälv. Mina fel och brister och saker som gått så fel.
Det var inte fören jag kommit därifrån och kunde se allt ur ett helt annat perspektiv. Nu vet jag vad problemen är, och därför så kan jag ta att somliga kanske inte betér sig exemplariskt alla gånger. Nu kan jag ha överseende med det på ett annat sätt. Och det är helt okej för mig.

Imorgon så ska jag hälsa på lilltjejen i alla fall. Vill se hur hon har det och hur hon mår. Skulle ha åkt dit idag men då var jag så trött så jag orkade inte ens hålla ögonen öppna. Var på möte också men var sen för att jag sov alldeles för länge.
Det där med sömnen..

Tänk om man kunde hjälpa alla som behöver hjälp..
Tänk om..
Jag skulle bli så glad då.. Då skulle min lycka vara gjord, att få se dem som mår dåligt få må bättre.
Jag önskar verkligen att jag skulle få ha den förmågan..

Sen vill jag tacka mina vänner för att de finns. Jag vill tacka dem för det stöd jag fick av dem när jag låg inne.
Jag kunde inte ha haft det bättre.
Jag vill tacka dem som jag fick lära känna där på avdelningen. Ni är helt fantastiska!
Jag vill tacka mina kollegor som skickade mig blommor, jag blev jätteglad och ni gjorde min dag! Jag blev verkligen jätteglad!
Sen vill jag tacka min underbara farmor. Hon har funnits där och stöttat mig som ingen annan. Hon är helt underbar och jag älskar henne så otroligt mycket.

Och sen till några speciella.. Johan, Jonas, Anna, Pierre och Ronny..
Tack för att ni finns. Ni har förgyllt min tillvaro som ingen annan. Ni är helt underbara och jag älskar er så mycket.
Jag kunde aldrig ha haft bättre personer vid min sida. Ni har funnits där och lyssnat och stöttat..

En annan speciell person är Kim.. Jag har sannerligen fått sett en helt ny och underbar sida av honom.
Nog för att jag räknade med honom, men han fanns mer tillgänglig än jag förväntat mig. Att få höra "jag tycker om dig jättemycket" innan man lägger på händer inte varje dag. Han är så söt!
Jag tycker inte om att favoritsera, men han är helt ärligt en av dem som jag innerst inne favoritserar!

Och till personal och avdelning.. Tack för all den hjälp som jag fått. Men att den skulle komma så förvånansvärt fort hade jag ine väntat mig. Några av er kommer jag aldrig att glömma.