onetruefairytale

Vad hade jag kunnat göra bättre idag? Massor av saker, typ. Jag har ändå tappat stinget lite sedan jag varit sjukskriven. Jag känner mig så förvirrad, jag har noll koll emellanåt. Det är lättare om det är mycket att göra och alla är på plats. Men är det halvmycket och alla springer runt och folk inte står där de ska vara så krockar allt för mig. Jag blir egentligen mest irriterad, men jag visar det sällan för då blir det bara värre. Och otrevligare. Jag försöker att ta det lugnt och tänka i normal tackt så att hjärnkontoret inte havirerar totalt för mig. Det vore mindre bra. Men jag försöker att ta lärdom av min förvirring. När blir jag det? Och varför? Jag vet inte om det har med tröttsamhet och för mycket rutin att göra. Eller borde jag vara mer engagerad? Är det där det sitter? Jag tror mer att det är det att jag aldrig får tänka ifred, det är alltid någon som lägger sig i eller säger rakt ut precis så som jag tänkt det för mig själv.

Jag har suttit och läst i min dagbok som jag skrivit innan och under min tid på avdelningen. Det är kul att kunna se tillbaka och tänka på min tid där. Men många saker är också ganska sjuka, eller hur jag ska säga..
Det är nästan sorgligt på något sätt, hemskt att se hur jag tyckte, tänkte och kände förr.. Allt var så fyllt av ångest och prestationsångest. Och det händer väl än idag, men nu kan jag hantera och arbeta med det på ett annat sätt.

Jag kommer aldrig att bemästra mina demoner på egen hand. De kommer att ta över mig till slut, för de kommer aldrig att lämna mig ifred. De kommer att finnas där och berätta för mig hur fet jag kommer att bli om jag äter, trots att min stackars kropp skriker efter mat. Och inte tala om jobbet under sommaren.. Det kommer att döda mig, och om inte annat min chef om det går för långsamt i köket. Jag älskar mitt och och många av mina kollegor. Men när jag mår såhär så klarar jag inte av det. Jag får prestrationsångest och så klandrar jag migsjälv för att jag inte kan äta. Då är det mitt fel. De säger ju att det bara är att tugga och svälja.. Men är då en burk med mask för det är så det känns för mig.

På jobbet idag så pratade jag knappt med mina kollegor. Jag kände mig så likgiltig, så uttryckslös..

Jag har känt mig extremt orolig idag. Jag ska jobba K både imorgon och på onsdag. Jobbet oroar mig hela tiden pga att jag inte kan prestera lika bra som förr. Så nu måste jag anstränga mig ytterligare för att kunna leva upp till mitt "gamla jag" . Jag var mycket duktigare på allting förut. Jag orkade mer, jag ville mer, jag var glad och jag brydde mig mer. Jag var en optimist. En helt annan person. Jag blev aldrig arg eller förbannad. Det fanns aldrig några problem, bara lösningar. Hela mitt liv såg annorlunda ut förr. Jag var aldrig deppig och jag älskade livet och alla människor. Jag såg något fint och värdefullt i allt och alla. Det kan jag absolut inte göra nu, inte på samma sätt.
Och nu vet jag inte hur sommaren kommer att se ut. Jag vet ingenting längre..

Men det är bara en bråkdel. Bara saker som jag faktiskt kan dela med mig av. Andra saker är aningen känsligare.
Men det jag skrivit under min tid på avdelningen är faktiskt mycket roligare att läsa. För det var då jag började kunna öppna mig för människor igen. Jag kunde t.o.m. gråta inför människor då. Och nu när jag tänker på det så gråter jag för första gången på väldigt länge av glädje och saknad över det. Det är förmodligen mitt finaste minne jag har här i livet, min tid på psyk. Det var där jag tog mina första friska andetag på väldigt länge, och det var där jag anförtrodde mig för människor så som jag aldrig förr gjort. Det var där jag fick se att det faktiskt finns många och bra människor och det var där jag hämtade nya krafter. Krafter som jag inte ens visste att jag hade. Det var där jag fann migsjälv igen. Den jag var innan jag kom in i arbetslivet och involverat mig i en mindre bra relation.
Ronny, min ängel. Han har sett mig både skratta och gråta helt hysteriskt. Han har sett mer av mig än dem som känt mig i flera år. Han känner mig kanske lika bra som Jompa, för han har också sett alla mina sidor.

Det går inte att beskriva den saknad jag känner. Den är enorm, både glad och sorgsen. Jag vill tillbaka men ändå inte för det kommer inte att vara detsamma igen. Det är inte ens samma människor där och jag tror inte att många har haft så kul som vi som var där maj månad. Underbart är det ord som beskriver min vistelse där bäst. Och jag kommer aldrig, ALDRIG, att glömma de jag mött där. Jag har för säkerhets skull skrivit ner alla personer som jag träffat där. Allt från första gången jag såg dem och sedan en vidare utveckling i form av en kommande relation osv.

Men det mesta är ett minne blott. Och det är ett minne som jag kommer att bevara väl. Nu får jag göra det bästa av det jag har idag. Mitt jobb och mina relationer där. Och de känns faktiskt bättre nu än innan jag blev sjukskriven. Det gör de verkligen. Jag njuter, återigen, av allas närvaro och vackra ansikten. Även om folk är bitter ibland, och det känns underbart och fantastiskt och allt som är bra.

Det är alltid värt att kämpa och ta sig upp igen. Det är det som gör allt så värt det. Allt det dåliga har något gott med sig, jag kan alltid säga något bra som mina sämre erfarenheter har fört mig sig.
Min senaste är min bästa..


Peace and Love,
Isse