onetruefairytale

När jag pratade med Ronny för någon vecka sen så sa jag att jag skulle njuta av min sista K-helg. Det första jag får veta när jag kom till jobbet idag (eller igår) är att lilltjejen kommer att bli utvisad. Frågan är bara när, men den dagen kommer att komma. Där tog min goda K-helg slut. Jag blir så arg. Så fruktansvärt arg. Det är inte rättvist! Hon kom att betyda så mycket för mig. Ingen har fått mig att känna så som hon gjort. Jag tror aldrig att jag varit så speciell eller älskad av någon. Inte som jag varit eller är av henne. Det är något unikt över henne.. Jag har aldrig haft den här relationen till en annan tjejkompis. Jag har aldrig oroat mig över någon som jag oroat mig över henne, jag har aldrig köpt saker spontant till någon, eller stoppat om någon i soffan med en filt och kikat in med jämna mellanrum för att se att hon mår bra.
Till och med Kim såg ledsen och chockad ut när han läste smset hon skickat till mig.

Jag skulle kunna göra vad som helst för att hon ska få stanna. Om jag så skulle behöva adoptera henne, en vuxen människa. Jag gör det. Krävs det ett jobb så kan hon få mitt. Jag blev så fruktansvärt ledsen efter att jag pratat med Pierre och sagt det högt, att hon får inte stanna. Det var som att det var det som krävdes för att jag skulle förstå, säga det högt till någon. Så slog det sorgsna mig. Jag höll på att börja gråta och jag var gråtfärdig hela natten. Bara jag tänkte på det så pressades tårarna upp i mina ögon. Det går inte att beskriva, man måste nog vara med om det själv för att precis kunna förstå.

Jag minns än idag första gången jag såg henne, första gången vi pratade och första gången hon kom springande och kramade om mig. Det är som om det var igår. Nu sitter jag bara och gråter och gråter.. Jag har inte varit så ledsen på länge nu. Och jag har nog aldrig känt mig så maktlös. Förbannade jävla samhälle. De som verkligen behöver få stanna blir hemskickade, men de som är här och lever som samhällsparasiter, de får stanna. Var finns rättvisan och medmänskligheten? Jag undrar om de ens läst hennes journaler, för har de gjort det och ändå tänker utvisa henne så vet jag inte om jag någonsin kommer att tro att de som sitter där och bestämmer kan känna alls. Men de lär inte ens ha träffat henne.. Vad vet jag om hur sånt där fungerar? Jag blir så arg, och så besviken på allt.. Hur det fungerar. Jag tänker bara på henne, och andra som får vara kvar här.. Var finns logiken? Hur fungerar tankesättet? Vad är det de ser till och vad är det de inte ser alls? Nu så kommer jag att känna ännu mer avsky mot alla dem som kommer in fulla om nätterna och synar en uppifrån och ner och jag kommer att hata dem bara för att de får stanna här och inte hon. Jag kommer att känna att de tagit hennes plats här. Hur kan de få stanna här och inte hon? Vad är det de har som hon saknar?

Jag hatar det här systemet och hur det fungerar. Eller är det bara allt krig och all ofrid i denna värld som jag hatar?
Jag vet inte. Men jag hatar att hon ska behöva åka tillbaka till det oroliga land hon kom hit från. Hon har varit med om hemska saker där, och nu tvingas hon tillbaka. Jag tykcker inte att någon alls ska behöva leva i ett land av kring. Men hon är speciell för mig, och jag kommer att oroa mig till döds när hon väl åkt tillbaka dit.

Allt känns så orättvist nu. Jag hatar det här. Vem är det som sitter och bestämmer det här? Människan kan inte ha en aning om vad denne gör. Och gör han det så måste han vara ond. Eller hon eller vad det nu är. Vem utsätter en annan människa för det här?

Det är så mycket frågor så jag vet inte vad jag ska göra av alla. Och det är ännu mer känslor och jag vill bara förtränga dem. De får inte finnas där. Men ändå.. Kännslor är väl bra i slutendan.. Antar jag.

Jag vet att jag använder ordet "hatar" väligt mycket idag.. Men egentligen så hatar jag ingen.. Alla förtjänar att få ha det bra och leva i fred. Men jag älskar den där tjejen så förbannat mycket. Jag har fått tagit hand om henne så mycket och jag vill göra det så länge hon behöver det. Jag vill att hon ska få ha det bra, och hon vill vara kvar här och därför väcks dessa elaka känslor inom mig mot andra. Varför dem och inte hon?

Det har varit en hård natt. Vi hade en otrevlig gäst som insisterade på att han beställt men saknade kvitto och därav ingen mat. Han vägrade att lämna byggnaden och Jimmy, Hasse och Tubbe fick kasta ut honom genom nödutgången. Jag ringde polisen men de hade inga bilar lediga så vi fick helt enkelt ta hand om det själva. Inte jag dock, men mina kära kollegor fick det. När t.o.m. Hasse blir lack så är det ett gravt fel och det var det. Jag blev så arg så jag skrek rätt ut i korridoren och det krävdes minst tre cigaretter för att jag skulle lugna ner mig. Jag var så arg så att jag skakade och det är första gången som jag blivit arg på riktigt sedan jag var sjukskriven. Ikväll var jag RIKTIGT arg. Hade det inte varit för att jag var i tjänst så skulle jag sänka killen. På ett eller annat sätt.

Ännu är inte den sista idioten född. Dessvärre. Den förlorade generationen.. Den lär inte ha kommit än tror jag..


Jag kommer att sakna dig..
Och jag lär nog aldrig ha känt så som jag gör nu.. Saknad, kärlek och en enorm sorg..
Jag kommer aldrig att glömma dig..
Och jag hoppas att saker och ting kommer att gå din väg genom livet..
Jag älskar dig så mycket, du har betytt mycket och kommer alltid att göra det..
Du har varit min prinsessa.. En vacker sådan..
Du har all min kärlek.