onetruefairytale

Jag vet inte vad det är med mig. Efter att ha jobbat natt så kan jag inte sova. Och efter en månad av normal dygnsrytm så känner jag faktiskt av det. Nu till morgonen så har jag bäddat rent i sängen, tvättat, dammsugit, diskat och plockat runt. Det finns längre inget att göra. Vänta på att tvätten är klar och att torktummlaren tummlat klart.
Jag tycker att det är ganska tråkigt. Överväger att åka till kyrkan, men jag kommer bara att somna och det skulle kännas aningen pinsamt. Eller, skämmas skulle jag inte göra, men det skulle kännas elakt mot den som ska hålla tal. Det är detsamma som att säga att "du är värdelös på att fånga andras uppmärksamhet, åtminstone min". Och det är inte den sanningen är.

Men natten har gått bra. Det var roligt att jobba och det känns skönt att vara tillbaka ändå. Men det finns också saker som gör mig ledsen. Jag vill tycka om alla, och det gör jag, på ett eller annat sätt. Jag tycker att alla mina kollegor är underbara på så många sätt. Men det är just allt prat som går. Jag tycker inte om det. Förr så hade jag de som jag brukade ventilera med, det var aldrig menat som skitsnack utan det handlade om att få ut alla känslor osm jag bar på när det gällde olika saker. Men nu så skippar jag det med. Antingen så löser jag problemet eller också så struntar jag i det. Alla prata bakom ryggen på andra löser inget. Det ger bara näring åt allt det dåliga och det äter upp en.
Men jag får fortfarande höra saker och om någon vill prata om saker med mig är väl okej. Beroende på vad det är. Men jag försöker att få dem att förstå att jag inte kan lösa deras problem så länge det inte är mig själv det handlar om. Jag är heller ingen psykolog, jag kan bara försöka få dem att förstå att så länge man inte tar tag i saker så kommer problemen att ligga kvar och skava.
Jag kan lyssa, men jag försöker att hålla mina åsikter för mig själv. Och jag förstår problemen, från allas sida.
Men jag kan inget göra åt det, för den enda man kan försändra är sigsjälv.
Men det är tråkigt att somliga saker är som de är. Men jag tänker inte döma någon. Jag arbetar på att inte döma andra människor för alla har sin orsak till sina handlingar och ordval.
Det enda jag kan tycka är jobbigt är gnäll. Men det är också allt. Jag var gnällig jag med och det var inte länge sen och jag hade min anledning till att vara det och detsmma gäller också andra.
Vi har alla våra orsaker, men det är inte alltid allmänhheten kan se dem.

Men det som inte dödar det härdar. Det är lite så jag försöker att tänka. Jag lever än och det kommer jag förhoppningsvis att göra ett tag till.
Men något jag inte försår är att somliga blir så känsliga när man börjar att prata om psykvården. Visst är det hemskt att vissa sitter där, men de som verkligen gör det är inte alls lika känsliga när de pratar om det. Jag är det definitvit inte och inte de andra jag var där med heller. Vi kunde t.o.m. skämta om det och vi deskuterade våra diagnoser mm.
Mina släktingar tycker att sånt där är privat och att det inte är något man berättar för folk. Jag vet inte, men jag är inte alls lagd åt det hållet. Självklart finns det saker som jag inte vill berätta om min vistelse där, inte för någon alls. Men de sakerna låter jag bli att berätta helt enkelt. Men det finns också saker som jag glädjs över att tänka tillbaka på, och saker som gör en glad vill man prata och berätta om. Så varför inte?
Det finns så många som har eller kanske t.o.m. kommer att bli inlagd en dag, så det är inget som tillhör ovanligheten. Och varför skämmas över något sånt? Jag ser ingen anledning till det. Och hålla på och hymla med saker är inte av min natur. Jag är en väldigt öppen person och det har jag varit sen jag var liten.
Och att må dåligt är egentligen ett friskhetstecken, för det är när man slutar känna som det är värre. Det är en sak som jag fått lära mig där. Min kontaktperson berättade för mig, angående antidepressiva, att man efter några veckor först mår bättre av dem och då blir det en omställning. Och du funderar man över det och så mår kanske t.o.m. ännu sämre ett tag. Sen när det gått en tid så mår man bra igen. Det jag försöker att komma fram till är att för att kunna må bra igen så måste man först må dåligt och kanske ännu sämre för att sendan kunna må bra igen.
Det är så människan fungerar, och mediciner. Och att må dåligt är på ett sätt det första stadiet till att sedan kunna må bra igen. Och det går så fort. Så himla fort. För om jag ser tillbaka till hur jag var så mår jag grymt mycket bättre nu än vad jag gjorde för en månad sen. Och fyra veckor är ingen tid alls. Så det är en himla skillnad bara nu.

Nej jag funderar på om jag ska gå ner till jobbet och ta en rök med Lillan. Jag klev upp 21.33 idag så jag inte ett dugg trött. Jag är pigg. Och jag vet inte vad jag ska göra. Stan är ju inte dirket öppen om jag säger så. Och det är bara mina kollegor som jobbar natt som är vaken. Så det finns inte så mycket att välja på.

Så varför inte?

Peace and Love