Dag 23
Dagarna här är helt underbara. Och jag älskar mina nya former. Nu sitter inte mina byxor löst igen. Visst får jag fortfarande ångest över att jag gått upp i vikt, det får jag stundvis varje dag. Men det är inte fint att inte ha några former alls heller.
Lilltösen här är så gullig. Imorse fick jag ett brev av henne, men det får min rara kollega översätta åt mig för jag kan inte läsa vietnamesiska. Hon är världens gulligaste tjej. När jag blivit utskriven så ska jag fortsätta att åka hit och hälsa på henne och se hur det går. Om hon gör några framsteg och så.
Idag så var vi ner till stan en sväng och fikade och så. Det var riktigt trevligt. Och det är så skönt att vi alla kan vara oss själva i varandras sällskap. En av oss fick en släng av ångest när vi fikade, och det sa hon till oss. Men ingen tyckte öppet synd om henne, utan vi pratade bara om det. Och hon mådde inte sämre av det, för ingen med ångest vill att omgivningen ska börja tycka synd om en. Då blir det bara värre, i alla fall om jag utgår från mig själv.
Allt har varit så skönt här. Människorna, våra rökstunder, våra samtal, alla kramiga personer, allt skratt och alla tårar som fallit stundvis. Vi är alla här av en anledning och det accepteras.
På något sätt så känns det oerhört tråkigt att tiden här varit så kortvarig. Många har åkt hem och det har satt en saknad i mig. Vi var ett helt underbart gäng här ett tag. Vi satt nästan ihop och vi delade många roliga stunder tillsammans.
Men jag saknar också någon här. Det gör jag.. Någon som jag kanske kom för nära, men å andra sidan så gillade jag det. Det var helt okej.
Jag har sett mycket i mina dagar. Jag har sett många människor komma och gå i mitt liv. Men nu så börjar jag att bli ganska trött på det. Man behöver inte ringa varje varje dag, men man kan visa lite medmänsklighet.
Jag är trött på människor som låtsas bry sig, för antingen så gör man det eller också gör man det inte. Det finns inget mellanting. Det är bara att välja, för nu tänker jag välja mina vänner mer än vad jag gjort tidigare.
Nu så ska jag bara fokusera på sånt som är bra för mig. Som att komma till Templet. Det är något som jag verkligen vill göra. Men först måste jag sluta att röka, resten är en piece of cake.
Har jag kommit till Templet så har jag kommit långt på mig väg till ett rikt liv.
Undrar om jag ska ta och sova nu kanske.
Det är ju en dag imorgon med.
Peace and Love
Lilltösen här är så gullig. Imorse fick jag ett brev av henne, men det får min rara kollega översätta åt mig för jag kan inte läsa vietnamesiska. Hon är världens gulligaste tjej. När jag blivit utskriven så ska jag fortsätta att åka hit och hälsa på henne och se hur det går. Om hon gör några framsteg och så.
Idag så var vi ner till stan en sväng och fikade och så. Det var riktigt trevligt. Och det är så skönt att vi alla kan vara oss själva i varandras sällskap. En av oss fick en släng av ångest när vi fikade, och det sa hon till oss. Men ingen tyckte öppet synd om henne, utan vi pratade bara om det. Och hon mådde inte sämre av det, för ingen med ångest vill att omgivningen ska börja tycka synd om en. Då blir det bara värre, i alla fall om jag utgår från mig själv.
Allt har varit så skönt här. Människorna, våra rökstunder, våra samtal, alla kramiga personer, allt skratt och alla tårar som fallit stundvis. Vi är alla här av en anledning och det accepteras.
På något sätt så känns det oerhört tråkigt att tiden här varit så kortvarig. Många har åkt hem och det har satt en saknad i mig. Vi var ett helt underbart gäng här ett tag. Vi satt nästan ihop och vi delade många roliga stunder tillsammans.
Men jag saknar också någon här. Det gör jag.. Någon som jag kanske kom för nära, men å andra sidan så gillade jag det. Det var helt okej.
Jag har sett mycket i mina dagar. Jag har sett många människor komma och gå i mitt liv. Men nu så börjar jag att bli ganska trött på det. Man behöver inte ringa varje varje dag, men man kan visa lite medmänsklighet.
Jag är trött på människor som låtsas bry sig, för antingen så gör man det eller också gör man det inte. Det finns inget mellanting. Det är bara att välja, för nu tänker jag välja mina vänner mer än vad jag gjort tidigare.
Nu så ska jag bara fokusera på sånt som är bra för mig. Som att komma till Templet. Det är något som jag verkligen vill göra. Men först måste jag sluta att röka, resten är en piece of cake.
Har jag kommit till Templet så har jag kommit långt på mig väg till ett rikt liv.
Undrar om jag ska ta och sova nu kanske.
Det är ju en dag imorgon med.
Peace and Love
Kommentarer
Trackback
