Dag 26
Jag har inget att ge. Allt jag kan ge behöver jag ge till migsjälv.
Men jag kan inte sluta att tänka på dig, den du alltid varit för mig. Jag kan se dig överallt, du finns i mina drömmar om nätterna och det är dig jag tänker på när jag gråter.
Men det värsta av allt är att du inte är den rätta för mig. Jag vill inte ha dig. Men ändå saknar jag dig så förbannat mycket. Jag är så ledsen så att jag skulle kunna tro att du vore död. Du är allt för mig. Hela min kropp värker av saknad.
Utan dig så känner jag mig halv. Och jag kan inte hjälpa det.
Jag är maktlös.
I helgen så har jag haft permission. Jag vet ärligt talat inte hur det har gått. Jag vill helst inte ens tänka på det.
Jag har träffat och pratat med några. Men ja.. Jag har inget överdrivet roligt att berätta.
Jag ska träffa läkaren på tisdag. Jag undrar hur det kommer att gå. Jag vill inte åka. Men samtidigt så känns det tråkigt att komma tillbaka hit. Det finns ingen att komma tillbaka till. Jag känner mig bara trött och osocial. Många har ju åkt hem nu så det är inte mycket roligt folk kvar här. Och jag känner mig bara trött och ledsen. För vad? Det vet jag inte..
Jag känner mig bara negativ nu för tiden. Jag vet inte vad det är. Folk drar och sliter i mig och jag vill bara bli lämnad ifred. Jag hatar falska och äckliga människor så fråga inte hur det är med mig. Jag vill inte se det där léendet och den där fejkade attityden hos folk. Den äcklar mig. Jag vet vilka som bryr sig och inte, så försök inte ens att låtsas.
Nu tänker jag lägga min tid på de relationer som är uppbyggliga. Jag vill inte ha det som det var förut igen. Jag pallar inte folk som kommer och går precis som de vill. Att man duger jättebra ena dagen och andra dagen inte. Jag kan inte ens känna ett förtroende för en sån människa. Jag vill inte veta av det en gång till för då skiter jag i det.
När jag kommer tillbaka till jobbet så ska jag skippa allt det där skitsnacket som går. Nu har jag tillbrinngat många underbara dagar här och jag har sett så mycket bättre. Och jag ska försöka att hålla kvar vid det för jag har mått så bra, alla har tyckt om alla. En massa positiv energi har flödat här.
Jag ska hålla kvar vid den känslan och strunta i allt annat.
Nu ska jag skippa all den där jävla skiten som jag levt i under så många år. Vissa saker har varit så värdelösa så jag kan inte förstå det själv.
Hur i helvete orkade jag? Varför la jag ens ner tid och energi på sån skit?
Blääääh.
Det är bajja!!
Peace and Love
Men jag kan inte sluta att tänka på dig, den du alltid varit för mig. Jag kan se dig överallt, du finns i mina drömmar om nätterna och det är dig jag tänker på när jag gråter.
Men det värsta av allt är att du inte är den rätta för mig. Jag vill inte ha dig. Men ändå saknar jag dig så förbannat mycket. Jag är så ledsen så att jag skulle kunna tro att du vore död. Du är allt för mig. Hela min kropp värker av saknad.
Utan dig så känner jag mig halv. Och jag kan inte hjälpa det.
Jag är maktlös.
I helgen så har jag haft permission. Jag vet ärligt talat inte hur det har gått. Jag vill helst inte ens tänka på det.
Jag har träffat och pratat med några. Men ja.. Jag har inget överdrivet roligt att berätta.
Jag ska träffa läkaren på tisdag. Jag undrar hur det kommer att gå. Jag vill inte åka. Men samtidigt så känns det tråkigt att komma tillbaka hit. Det finns ingen att komma tillbaka till. Jag känner mig bara trött och osocial. Många har ju åkt hem nu så det är inte mycket roligt folk kvar här. Och jag känner mig bara trött och ledsen. För vad? Det vet jag inte..
Jag känner mig bara negativ nu för tiden. Jag vet inte vad det är. Folk drar och sliter i mig och jag vill bara bli lämnad ifred. Jag hatar falska och äckliga människor så fråga inte hur det är med mig. Jag vill inte se det där léendet och den där fejkade attityden hos folk. Den äcklar mig. Jag vet vilka som bryr sig och inte, så försök inte ens att låtsas.
Nu tänker jag lägga min tid på de relationer som är uppbyggliga. Jag vill inte ha det som det var förut igen. Jag pallar inte folk som kommer och går precis som de vill. Att man duger jättebra ena dagen och andra dagen inte. Jag kan inte ens känna ett förtroende för en sån människa. Jag vill inte veta av det en gång till för då skiter jag i det.
När jag kommer tillbaka till jobbet så ska jag skippa allt det där skitsnacket som går. Nu har jag tillbrinngat många underbara dagar här och jag har sett så mycket bättre. Och jag ska försöka att hålla kvar vid det för jag har mått så bra, alla har tyckt om alla. En massa positiv energi har flödat här.
Jag ska hålla kvar vid den känslan och strunta i allt annat.
Nu ska jag skippa all den där jävla skiten som jag levt i under så många år. Vissa saker har varit så värdelösa så jag kan inte förstå det själv.
Hur i helvete orkade jag? Varför la jag ens ner tid och energi på sån skit?
Blääääh.
Det är bajja!!
Peace and Love
Kommentarer
Trackback
