onetruefairytale

Mitt internet har inte fungerat nu på ett tag så jag har inte kunnat skriva. Så jag har suttit och beklagat mig i min privata dagbok istället. Pennan har glödit kan jag lova. Så mycket tankar och funderingar jag bär på kan inte vara mänskligt. Hade jag inte Ronny så vet jag inte vart jag skulle ta vägen. Och utan honom här så skulle min tid vara en sann pest. Så jag kan bara tacka Gud för att han finns här.

Och han ringde mig härom dagen, bara för att jag skrev ett sms och frågade varför han inte visat eller hört av sig.
Jag vill inte ha han här när jag ska behöva be eller fråga honom om det, så jag ignorerade hans samtal.
Jag krusar ingen.

Mina dagar här har varit bra. Jag har mått bättre vissa stunder och andra har jag mått bara allmänt skit.
Ibland så förstår jag inte hur jag kan stå ut. Och vad jag ännu mindre kan förstå är hur de som mår sämre än mig kan stå ut. För sjukdomen i sig är densamma, och jag är inte en av dem som tillhör de "insjukna".

Jag var ner till jobbet idag också. Jag ville hälsa på Kim. Min underbare vän och kollega.
Han är en av dem som verkligen funnits där för mig. Han har ringt och sagt att han saknar mig och att jag ska se till att äta duktigt så att jag får komma tillbaka. Han är så söt. Och så säger han "jag tycker om dig jättemycket" innan vi lägger på. Det finns igen som är så bra som han. Han är den bästa killen man kan hitta, han är en så öppen och lojal vän.
Honom kan man verkligen räkna med. Han står där vid min sida och håller min hand när allt det känns som att allt går emot mig. Hans fru kan vara stolt över att hon har en sån fin man. För en bättre kan man inte hitta.
Och jag är så lycklig över att jag har en sån fin och älskvärd vän.
Alla borde han en vän som Kim. För då kan man känna sig trygg.. <3

Nästa vecka lär det bli som så att jag börjar jobba igen. Det känns väl roligt, det gör det. Men jag vill bara inte att det ska bli samma sak igen. Och denna gång så ska jag inte bry mig om såna saker som jag faktiskt inte kan göra något åt.
Och nu så är jobb bara jobb. Jobbet är inte mitt liv och det finns en verklighet utanför allt matos. Världen är full av underbara människor, inte bara i köket. Jag har fått träffa så många nya fina människor här, och jag ska hålla fast vid den känslan och erfarenheten. Jag ångrar inte för en sekund att jag lades in, det är bland det bästa jag gjort i hela mitt liv. Jag har fått se så mycket under min tid här.
Jag reagerar inte ens när jag ser människor som pratar för sig själva på stan längre, det är helt normalt för mig nu.
Jag har fått se så många olika individer under ett och samma tak, och de fungerar ihop trots alla dess slag av olikheter. Och det är helt okej att vara olika. Den ena har problem med sitt temperament, den andre pratar bara thai, den tredje är manisk, den fjärde kan helt plötsligt börja gråta helt untan vidare, den femte sover större delen av dagen osv. Alla är så olika här och det respekteras. Men de flesta av oss är här av samma orsak; ångest och depression.
Vi pratar om dessa saker väldigt mycket här, för vi förstår alla varandra på ett eller annat sätt. Ångest har de flesta problem med, men ångest är inte alltid samma ångest. Det är där de går skilda vägar. Men det är fortfarande en väldigt obehaglig känsla som slukar en, så vi alla vet hur rädd och panikslagen man blir. Och bara det att vi kan prata med varandra om det gör att man mår bättre.

Det är faktiskt en sak som jag kommer att sakna med att vara här. För här mår vi alla dåligt på något sätt, och vi kan prata om det. För oss så är det inget konstigt och ingen tittar på den andre med sorgsna ögon medans personen berättar. Vi kan nästan skämta om det tillsammans. Men en person som kanske inte har egna erfarenheter av det kan känna en sån respekt, och ett sånt medlidande, och det blir bara jobbigt och ansträngande att känna det det "allvaret". Det är hur jag känner det, och det tror jag att många gör.
Ångest för mig är något fruktansvärt. Jag kan inte ens räkna alla de gånger jag fått ångest över mina måltider som jag tvingats i här. Och alla piller jag fått för min ångest är dessto fler. Men jag har på sätt och vis lärt mig att hantera min ångest. Det är sällan jag får ångest när jag befinner mig bland folk, men det händer det också ibland. Min ångest slår mig oftast då jag är ensam. Efter en hektisk dag på jobbet med mycket folk, skrik och stress kan jag få en överhängande ångest. Men det är förmodligen för att jag är så känslomässigt utmattad och det inte kan ta sig uttryck på något annat sätt. Mitt psyke är i upplösningstillstånd efter en sån dag. Men det är för att jag inte har kunnat hantera det, och det är det jag måste göra nu.

Och imorgon så åker tilltösen. Min sötaste tjej.
Jag hoppas på att få ha henne kvar här hos oss. Att hon kan få stanna här. Gör hon det så ska jag göra allt jag kan för att hjälpa och ta hand om henne.
Hon har varit en solstråle här på avdelningen. När det är mat så knackar hon på hos oss alla och ser till så att vi vet det och när jag ska tvätta mina kläder så tar hon alltid över. Hon hänger upp i torkskåpet när maskinen är klar och när kläderna är torra så knackar hon på hos mig och lägger in dem. Och det är bara mina kläder hon tvättar.
Det är min lilla tjej det där.. <3

Jag hoppas för allt i denna värld att hon får stanna kvar..
Men det ser inte så bra ut som jag fattat det..
Jag kommer att sakna henne. Och jag kommer aldrig ALDRIG att glömma henne.
Hon är bland de finaste personligheter jag sett.
Hon är en liten ängel.


Peace and Love