onetruefairytale

Jag har träffat kontakt här idag, och det gick väll bra. Jag ska ge den en chans innan jag byter.
Vem vet.. Den kan visa sig vara bra kanske.

Dagen har gått ganska bra faktiskt. Jag fick ett nedfall för en stund men jag tänkte att "nej Isabelle, nu sitter du här och umgås istället för att gå och lägga dig" och det visade sig fungera. Jag har kanske funnit ett sätt att hantera min ångest?
Det skulle vara på tiden.

Det här med uppskattning har visat sig vara ett allmänt problem tror jag. Jag satt ute och pratade med två andra och en av dem, hans chef, har varit hit och hälsat på honom mer än en gång. Och inte bara det, han hade köpt med sig träningsskor och träningskläder. Det bjöd han på. Killens kollegor fick åka och besöka honom på arbetstid. Han sa även att det är den bästa chef han haft, och det tror jag det.
DÄR har vi ett perfekt exempel på hur man visar omtanke och uppskattning! Och då menar jag inte att man nödvändigtvis ska köpa med sig dyra saker, utan att man bara tar sig tid och hälsar på, skickar ett kort eller ringer och frågar hur det är och hur det går för en (eller också skicka blommor som några av mina kollegor gjort).
Jag och R satt bara och gapade, vem vill inte ha en sån chef? Min chef har inte ringt mig en enda gång men å andra sidan så bryr inte jag mig om det på så vis. För han är bara min chef. Men hade jag varit chef själv så hade jag brytt mig om jag inte skulle måna om mig egen personal.
Jag ska inte döma honom, men jag kunde inte rå för att tanken slog mig att hans chef har HÄLSAT på honom och min har inte ens ringt. Men jag blev jätteglad för P:s skull. Jag tycker att det är så roligt att få höra såna fina saker. Chefer som bryr sig på ett uppriktigt sätt är oerhört sällsynt i dagens läge.
Men jag dömer ingen. Det här är bara mina egna iaktagelser och tankar. Det är stor skillnad på en chef och en chef.

Sen när började människor att sluta visa att de bryr sig? Eller är det så att vi lever i ett så stressat samhälle att vi inte ser att de runtomkring oss bryr sig? Eller är det så att många i regel faktiskt inte bryr sig längre?

Jag är så tacksam för de som stått vid min sida genom den här senariot i mitt liv. Det har varit tungt. Det har varit riktigt tungt. Jag har lidit som aldrig förr. Att få igång ätandet har inte varit lätt, men min ångest över min viktuppgång har varit det värsta. Min ångest överlag har varit förjävlig. Men jag klarade det, och snart är jag tillbaka på banan igen.

Przemek är jag så tacksam för. Han är bland det bästa jag vet. Han är en av dem jag håller av mest här i livet. Han har funnits där för mig i snart sju år nu. Han är den jag kan ringa om jag så skulle hålla på och gråta ögonen ur mig.
Han står mig så otroligt nära, trots att vi bor så långt ifrån varandra. Han är en ängel, utan dess like. Han är den allra första jag kunde öppna mig för, säga precis så som jag kände just då. Ärligt talat så har jag aldrig gjort det förr, inte för någon. Och jag har aldrig gjort det efter den gången heller. Så han är väldigt speciell. Att en så känslomässigt sluten person, som jag, kan säga vad som tynger mig händer ytterst sällan.
Han är en av få som jag känner fullt förtroende för.. <3

Men nu så tror jag att lilltösen vill låna min dator igen!
Och det ska hon få göra! <3


Peace and Love <3