onetruefairytale

Man tror sig alltid ha så många och bra vänner. Man tror att de uppriktigt bryr sig. Visst, de kanske bryr sig. Men bryr de sig så pass mycket som de utger sig för att göra, eller så mycket som man själv tror att de gör?
Man ska aldrig vara misstänksam, men ibland så blir det bara så uppenbart vart man har sin omgivning och då kan jag aldrig låta bli att ställa mig den frågan: är de mina sanna vänner? Och om inte, vilka är det då?

Jag har varit här i 18 dagar nu och somliga har fortfarande inte dykt upp. Jag blir absolut inte arg och jag tänker inte gå runt och vara sur på någon när jag kommer hem igen. Men tystnaden är nästan dödande från vissa håll, och det kan jag inte låta bli att ifrågasätta. Jag försöker alltid att ställa upp så mycket som jag bara kan. Jag lyssnar på alla klagovisor i timmar och jag lyssnar på alla möjliga problem som mina vänner har. Och det är vad vänner gör för varandra; finns där, oavsett vad.

Nu har jag sett vilka som verkligen tar sig tid, vilka som kommer med bortförklaringar och vilka som är tysta.
Nu vet jag, och det är jag glad för. Varför ödsla tid och energi på värdelösa relationer när man kan skaffa bättre?

Här tar jag en dag i taget. Och ärligt talat så är det skönt att vara här själv, med de andra. De är verkligen helt underbara och det finns två personer här som jag kommer att ha kvar i mitt liv. De är självklara. Jag har lärt känna dem så fort, speciellt en av dem. Vi två kunde lika bra ha känt varann halva livet redan, så kändes det. Vi två har pratat om precis allt. Allt mellan himel och jord. Det klickade direkt.

Jag är så tacksam. Ord kan inte beskriva. Den här tiden har gjort mig så gott.
Jag ångrar inte en sekund.


Peace and Love