onetruefairytale

Egentligen så har jag det inte så hemskt. Inte för att jag någonsin påstått det, mer än att jag haft bättre och sämre dagar som alla andra. Men ibland så kan allt kännas miserabelt. Allt är skit och man vill bara ge upp allt.

Min tid här har givit mig ganska mycket redan. Jag har sett så mycket, hur dåligt människor verkligen kan må. Och vad ett skört psyke kan göra med dem. Med oss.
Men den lilla ynka hjälp de får skrämmer mig. För det kan nätt och jämt kallas hjälp. Den är inte VÄRD att kallas hjälp.
Jag skulle snarare kalla den förnedring. Och det är vidrigt. Felplaceringar och nedlåtande ord, det är vad som verkar erbjudas.
Jag vet inte vad jag ska säga. Det som jag hört berättas är hjärteskärande. Det gör ont i mig och det gör mig ledsen. Jag blir ledsen för deras skull. Ingen verkar få den hjälp de behöver.
Inte för att jag enbart har gott att berätta om min situation och hjälp, men jag har inte blivit så felbehandlad.

Sekritess verkar inte alla förstå vad det är. En kvinna här pratade väldigt öppet om mig och saker som inte ska sägas i andra örons närvaro. Det gjorde mig arg. Dock inte för vad hon sa, det bryr jag mig inte om, men för att hon överhuvudtaget så det så öppet. Det var absolut ingen känslig eller genant sak, men TÄNK OM det hade varit det då? Efter denna händelse så har jag väldigt svårt för henne. I mina ögon så är hon en väldigt okänslig och tanklös person.
Hon har dessutom jobbat med detta i många år, som jag har förstått det, och då borde man verkligen veta bättre.

I övrigt så verkar personalen ganska oengagerade i de som befinner sig på denna plats. De pratar sällan med dem och de verkar inte alls känna speciellt mycket med dem. De liksom bara är. De är deras jobb och sen var det inte så mycket mer med det. Det finns en och en annan solstråle här, absolut. Men de flesta är ganska grå. Och det ser jag som en enorm nackdel.  Man ska kunna känna att man kan vända sig till dem som finns där. Det är ju trots allt de är därför.

Personerna här är helt underbara. Det fullkomligt strålar om dem. De är varma personligheter allihopa. Och de visar öppet att de tycker om andra. Vissa är kanske mer tillbaka dragna än andra, men det är helt okej. Alla är här av en andledning och det respekteras. Det är det som är så skönt med dem, att här kan alla få ha en dålig dag utan att det ifrågasätts. Ingen behöver stråla av glädje varje eviga dag. Det är okej att må dåligt, och det är inget konstig med det. Här kan man tom gråta öppet utan att någon kollar snett på en och börjar fråga.
Allt är naturligt och inget är märkvärdigt eller konstigt.
Du kan gråta utan att ens behöva säga något. Alla förstår dig.

Det finns många fina personligheter här. Många har barn och familj hemma. Och somliga har genomgått svåra separationer. Det finns många olika situationer till historia för alla här. Många berättelser gör mig gråtfärdrig.
En sak som jag aldrig kommer att glömma är kvinnan som fick besök av sina söner en dag. Hon bara skrek rätt ut och kastade sig på dem och kramade dem länge länge. Och hon grät. Hon blev så glad. Jag har aldrig sett en sån lycklig människa. Jag höll på att börja att gråta själv när jag såg dem. Så hon sken upp. Och det höll i sig i några dagar efteråt.
Jag blev så glad för hennes skull. Den dagen fick jag, med egna ögon, hur mycket en mammas barn betyder för henne.

Jag har fått träffa så månha olika människor på så kort tid nu. Många av dem kommer jag att minnas länge och väl.
Vissa har jag fått bättre kontakt med än andra. Men jag tycker om många av dem som jag fått träffa. Och en del kommer jag kanske tom att hålla kontaken med. Vem vet.

Under den här tiden har jag verkligen fått vila ut. Men hjärna har väl gått på samma höga varvtal, men jag tror att den har börjat lugna ner sig nu. Jag hoppas det. Men den här intensivveckan känns tung. Ämnet intresserar mig mycket, men alla tidiga morgnar och att det blir väldigt mycket information på en gång känns lite jobbigt. Jag hoppas att jag kommer att orka.

Jag vet inte om jag har hunnit reflektera så mycket under de här dagarna. Jag har kanske fått lite insikt i min egen situation. Men det är inte mycket ändå. Mina frågor om livet har kommit och gått. Och där vet jag vad jag vill. Mina mål i livet råder inga tvivel om. Men hur min situation är idag är aningen luddig. Jag drar i alla snören på en gång och jag borde givetvis ta ett i taget. Men mitt tålamod.. Jag vill ha allt perfekt på en gång och när jag inte får det så ger jag upp. Bara sådär. Jag måste lära mig att ta en sak i taget. Och allt som har en lösning är inget problem. Det finns en lösning på allt. Så egentligen har jag ingen anledning att irritera migsjälv.

Jag ska börja att gå i kyrkan igen. Jag tänkte gå i Söndags, men det blev inte av. Det gick helt enkelt inte av olika anledningar. Jag ville verkligen gå dit, men det blev ett nej. Men nästa Söndag så SKA jag dit! Det är inplanerat  som nu.
Kyrkan kommer att kunna hjälpa mig otroligt mycket. Att få träffa alla där och bara att få befinna mig i den miljön kommer att få upp mig på fötter fortare.

Det blev ett långt inlägg ikväll. Men jag måste uppdatera lite och ha något att se tillbaka på.

Men nu när jag fått min tid här så ska jag se till att reda upp allt. Jag ska ta tag i saker som jag så länge gått och grubblat på. Jag ska bli aktiv i kyrkan igen. Det har jag tänkt på så länge.
Så nu ska jag se till att bli hon som jag alltid velat bli, hon jag var en gång i tiden. För två år sen.