återfallet
Igår small det. Det sa bara PANG så låg jag där i älsklingens säng med världens ångest. Jag varken såg eller kände något, egentligen. Jag låg raklång och bara stirrade, vände lite på huvudet ibland när han försökte att prata med mig. Men jag låg mest, försökte att inte känna så mycket samtidigt som jag bara lät ångesten infinna sig.
Jag bara grät och grät. Snorade lite på han, försökte att känna den trygghet som jag så länge känt med honom. Jag kände den, det hjälpte stundvis. Sen skulle jag hem, jag gruvade mig så fruktansvärt. Jag ville inte, men å andra sidan så ville jag. Hem, meditera, bara vara.. När jag kom in på toaletten för att plocka ihop mina saker så fick jag se migsjälv i spegeln. Jag var så blek och jag hade min maccara över HELA ansiktet. Jag tvättade bort det. Jag kände mig så utmattad. Helt tom invändigt..
Det hela är så svårt att beskriva. Känslan är ordlös. En känsla är trots allt bara en känsla. Den går inte att beskriva med ord. Den måste upplevas.
Sen var det till att jobba idag. Det var inte heller roligt. Jag tog några Atarax igår och det var någon för mycket (inte som när jag åkte in på sjuan, jag visste vad jag gjorde denna gång och det var inte farlig på något sätt) så jag blev måttligt trött. På vägen hem så ringde jag Lillan för att ha någon att prata med, motverka min trötthet. Sen jag kom hem så stupade jag i säng och jag sov minst nio timmar i natt, men det hjälpte inte. Jag var dödstrött idag. Jag kom för sent och jag var bara så TRÖTT. Jag fick även stå i driven under lunchen. Jag har inget emot det, men känner jag så som jag gjorde idag så har jag något emot det. Det är jobbigt för huvudet och är det det så tär det på mig. Men jag är heller inget fan av att bli eller försöka bli särbehandlad så jag väljer att stå ut.
Våga vägra särbehandling!
I övrigt så mår jag faktiskt jättebra. Jag får bara små infall emellanåt. Nu var det ett tag sen och det är jag tacksam för. På senare så har jag varit pigg och alert som en liten fjärt! Skönt! Så det var väl inte mer än rättvist att jag fick må lite piss nu en dag. Men det var det värt för alla de dagar som jag mått bra!
Jag vill få in lite rutiner i mitt liv, men det är så svårt när man inte jobbar så oregelbundet. Sååå.. Jag får helt enkelt göra det bästa av allt! Jag ska försöka att börja kliva upp fasta tider varje dag. Halv nio tycker min läkare att jag ska kliva upp varje dag. Låter rimligt, även om jag i regel ligger och sover som en liten gris den tiden.
Men så farligt är det inte. Boken jag läser nu, den killen kliver upp klockan fem (!) varje dag. Den dagen jag börjar kliva upp vid den tiden så är det fred och kärlek världen över. Okej att kliva upp i tid (och visst är det bra att kliva upp vid fem) men för min del så behöva det inte. En sån upptagen människa är jag inte så att jag behöver så många timmars vakenhet per dygn. Snabbmatskedjan är inte så farlig som folk kanske tror, bara nästan.. Haha.
Nej nu ska jag ta och slå igen pärskalen. Jag vill inte komma för sent imorgon med.
Jag tycker faktiskt INTE om det. Att börja morgonen med stress är rena döden, fast döden skulle nog vara bättre ändå. Lätt.
Peace and Love,
Isse
