när framtidstankar slår en
AJag undrar hur min famtid ser ut. Inte för att jag är en grubblare när det gäller min framtid, eller överhuvudtaget, men ibland så kan tankarna dra iväg med en. Jag har mina krav och förväntningar, och jag nöjer mig inte med mindre. Den dagen jag vet att det kan väntas barn så kommer jag att sluta röka. Det kommer jag att göra en tid innan isåfall, att vara gravid samtidigt som man väntar barn är ingen bra kombination. Stress påverkar inte barnet bättre än nikotin, om jag säger så. Jag ska vara helt FRI från min belastning.
Alkohol, det ska jag också sluta med helt och hållet. Jag ska inte dricka något alls (jag är även nu helnykterist, igen). Varför dricka? Jag ska vara ett bra exempel för mina barn. Inte för att jag "ser ner" på föräldrar som kan ta ett glas vin till maten. Min mamma kan göra det. Men jag väljer bara att avstå helt, det är mitt eget val med andra ord. Jag har många planer, jag väntar bara på att få dela med mig av dom. Jag vill så mycket..
Äktenskap. Jag ska inte skaffa barn innan jag är gift. Det är också ett krav som jag har. Ingenting kan vara en garanti, men ett äktenskap är det närmaste "garanti" man kan komma. Och sen får vi inte glömma att jag är kristen, det är också en av anledningarna till att jag vill gifta mig först.
Min tro gör mig till den jag är, faktiskt. Är man inte troende själv så kan det vara svårt att förstå. Det är omöjligt att förstå. Men det är så det är, för mig. Alla kristna är inte likadana. Alla har olika känslor angående sin tro, alla har olika uppfattningar och olika erfarenheter. Och ens erfarenheter och känslor är nog det som väger tyngst.
Jag är Honom evigt tacksam för att jag aldrig gav upp hoppet. Utan min tro så skulle jag ha givit upp för länge sen. Utan Honom så hade jag aldrig klarat det, all oro och ångest som jag burit på under flera års tid.. Min depression.. Det kanske låter lite för världen. Men ångest och depression går inte med ord att beskriva. Kortfattat så kan man likna det vid ett halvvaket tillstånd. Det är näst intill omöjligt att få något gjort, att höra vad folk säger, att ta in information, att komma ihåg saker, att se saker.. Att vara vaken är med andra ord en pina. Men å andra sidan så kan man också lida av sömnsvårigheter. Så med andra ord är det pest eller kolera att välja på.
Vad man än gör så mår man dåligt. Man lever i en dimma, i ett oväsen.. Allt är så otydligt hur man än försöker så kommer man aldrig till rätta. Allt blir bara fel och så gräver man ner sig ännu mer just för att allt blir fel.
Livet är en ond cirkel.
Hur jag kunde hålla ut så länge på jobbet, när jag mådde som sämst, kan jag inte förstå. Var fick jag min energi ifrån? Var det bara en inprogramerad drift jag levde på? Jag vet ärligt talat inte. Men jag har aldrig känt mig så otillräcklig och värdelös i alla fall. Allt blev fel, vad jag än gjorde, så kändes det. Jag kan heller inte klandra migsjälv för de fel jag gjorde då. Jag stod ut med mig, andra fick också göra det. Men de fick vila från mig, det fick aldrig jag göra hur mycket jag än skulle ha viljat göra det.
Jag lyssnade aldrig på min kropp, vad den behövde, vad den orkade och inte. Jag tvingades lyssna den dagen jag gick in i väggen.
Sen har vi andras okunskap om dessa saker. Om jag ska gå till migsjälv, så var nog den biten den svåraste. Att ha vänner och kollegor som lyssnar och kan förstå är en sån enorm trygghet. Är man deprimerad så vill man oftast inte prata om det med vem som helst (vilket är ganska självklart) så det bästa är om någon frågar en hur man mår osv. Så tror jag att det är för de flesta, med undantag givetvis. Men det är väldigt vanligt att man blir tillbakadragen när man inte mår bra. Att må psykiskt dåligt tar energi, det suger energi av en, och det leder såklart till att man blir trött och är man trött så brukar man inte vara sådär överdrivet framfusig.
Men det jag ville komma fram till är att jag tyckte att det var jättejobbigt att inte kunna förklara för någon varför jag var som jag var. Vad skulle jag säga? Att jag hade ångest och helst ville gå hem och lägga mig? Att min nedstämdhet är värre idag än vad den var igår och att jag helst vill vara för migsjälv? Egentligen så är det inte värre att bryta ett ben, men ett brutet ben syns, det gör inte ångest. Jag har aldrig brutit ett ben, men jag har opererat bort min blindtarm och det var inte skönt, men jag skulle hellre göra om det än att behöva ha ångest en hel dag.
Nu vet jag inte hur jag kom in på det här. Men jag vet förmodligen det mesta om ångest och depressioner. Jag har genomlidit det mesta när det gäller det, i alla fall för min ringa ålder. Jag kan säga att jag vet de flesta symptomen. Om inte annat så känner jag dem genom migsjälv.
Nej nu börjar jag bli yr i huvudet här. Jag röker för mycket.. Eller för lite som Jompa säger!
Peace and Love,
Isse
Alkohol, det ska jag också sluta med helt och hållet. Jag ska inte dricka något alls (jag är även nu helnykterist, igen). Varför dricka? Jag ska vara ett bra exempel för mina barn. Inte för att jag "ser ner" på föräldrar som kan ta ett glas vin till maten. Min mamma kan göra det. Men jag väljer bara att avstå helt, det är mitt eget val med andra ord. Jag har många planer, jag väntar bara på att få dela med mig av dom. Jag vill så mycket..
Äktenskap. Jag ska inte skaffa barn innan jag är gift. Det är också ett krav som jag har. Ingenting kan vara en garanti, men ett äktenskap är det närmaste "garanti" man kan komma. Och sen får vi inte glömma att jag är kristen, det är också en av anledningarna till att jag vill gifta mig först.
Min tro gör mig till den jag är, faktiskt. Är man inte troende själv så kan det vara svårt att förstå. Det är omöjligt att förstå. Men det är så det är, för mig. Alla kristna är inte likadana. Alla har olika känslor angående sin tro, alla har olika uppfattningar och olika erfarenheter. Och ens erfarenheter och känslor är nog det som väger tyngst.
Jag är Honom evigt tacksam för att jag aldrig gav upp hoppet. Utan min tro så skulle jag ha givit upp för länge sen. Utan Honom så hade jag aldrig klarat det, all oro och ångest som jag burit på under flera års tid.. Min depression.. Det kanske låter lite för världen. Men ångest och depression går inte med ord att beskriva. Kortfattat så kan man likna det vid ett halvvaket tillstånd. Det är näst intill omöjligt att få något gjort, att höra vad folk säger, att ta in information, att komma ihåg saker, att se saker.. Att vara vaken är med andra ord en pina. Men å andra sidan så kan man också lida av sömnsvårigheter. Så med andra ord är det pest eller kolera att välja på.
Vad man än gör så mår man dåligt. Man lever i en dimma, i ett oväsen.. Allt är så otydligt hur man än försöker så kommer man aldrig till rätta. Allt blir bara fel och så gräver man ner sig ännu mer just för att allt blir fel.
Livet är en ond cirkel.
Hur jag kunde hålla ut så länge på jobbet, när jag mådde som sämst, kan jag inte förstå. Var fick jag min energi ifrån? Var det bara en inprogramerad drift jag levde på? Jag vet ärligt talat inte. Men jag har aldrig känt mig så otillräcklig och värdelös i alla fall. Allt blev fel, vad jag än gjorde, så kändes det. Jag kan heller inte klandra migsjälv för de fel jag gjorde då. Jag stod ut med mig, andra fick också göra det. Men de fick vila från mig, det fick aldrig jag göra hur mycket jag än skulle ha viljat göra det.
Jag lyssnade aldrig på min kropp, vad den behövde, vad den orkade och inte. Jag tvingades lyssna den dagen jag gick in i väggen.
Sen har vi andras okunskap om dessa saker. Om jag ska gå till migsjälv, så var nog den biten den svåraste. Att ha vänner och kollegor som lyssnar och kan förstå är en sån enorm trygghet. Är man deprimerad så vill man oftast inte prata om det med vem som helst (vilket är ganska självklart) så det bästa är om någon frågar en hur man mår osv. Så tror jag att det är för de flesta, med undantag givetvis. Men det är väldigt vanligt att man blir tillbakadragen när man inte mår bra. Att må psykiskt dåligt tar energi, det suger energi av en, och det leder såklart till att man blir trött och är man trött så brukar man inte vara sådär överdrivet framfusig.
Men det jag ville komma fram till är att jag tyckte att det var jättejobbigt att inte kunna förklara för någon varför jag var som jag var. Vad skulle jag säga? Att jag hade ångest och helst ville gå hem och lägga mig? Att min nedstämdhet är värre idag än vad den var igår och att jag helst vill vara för migsjälv? Egentligen så är det inte värre att bryta ett ben, men ett brutet ben syns, det gör inte ångest. Jag har aldrig brutit ett ben, men jag har opererat bort min blindtarm och det var inte skönt, men jag skulle hellre göra om det än att behöva ha ångest en hel dag.
Nu vet jag inte hur jag kom in på det här. Men jag vet förmodligen det mesta om ångest och depressioner. Jag har genomlidit det mesta när det gäller det, i alla fall för min ringa ålder. Jag kan säga att jag vet de flesta symptomen. Om inte annat så känner jag dem genom migsjälv.
Nej nu börjar jag bli yr i huvudet här. Jag röker för mycket.. Eller för lite som Jompa säger!
Peace and Love,
Isse
Kommentarer
Trackback
