onetruefairytale

Ännu en dag är avklarad. Den har gått ganska bra. Ska gå in och lägga mig och meditera snart. Det är ju så skönt. Men vissa gånger somnar jag. En kväll när jag var hemma hos älskligen och hade jobbat hela dagen så la jag mig för att meditera. Jag kom ner i mitt viloläge på en gång nästan, det var så skönt. Jag låg och njöt en lång lång stund, sen somnade jag. Jag var helt slut. Det var kanske min tredje dag av jobb sen jag kom tillbaka "på riktigt" efter min sjukskrivning. Jag mår mycket bättre, det gör jag. Men jag blir trött väldigt lätt och det är riktigt jobbigt. Personalen gör mycket, är det personal som jag trivs att jobba med och kan slappna av med underlättar en hel del. Idag t.ex. så hade jag en gaphals hängande över mig i köket och det var inte roligt. Han jobbar på sitt sätt och jag har aldrig en chans att hinna med på vad jag ska göra och inte. Jag vill inte säga elaka och dåliga saker om han, för jag tycker absolut bra om honom. Men han ska föregå med gott exempel, han ska vägleda oss. Man vägleder inte genom att gapa och skrika. Jag lyssnar inte mer bara för att han skriker, snarare tvärt om. Jag stänger av och tycker bara att han är jobbig att behöva lyssna på. Ingen är någonsin perfekt och ingen kan vara precis alla till lags. Men hur vill han att vi ska vara? Vad vill han se? Vad ska vi göra för att göra honom nöjd?
Ärligt talat så känns det som att han inte kan svara på det själv. Eller också säger han en sak och sen nöjer han sig ändå inte med det när vi står där i driften.

Stress kan göra så mycket med människor. Den kan rent av förstöra människor. Är det värt det? Är det värt att stressa sig igenom hela sitt liv utan att ens lägga märke till det? Tänk att ha levt ett helt liv och inte ha lärt sig någonting bara för att man stressat sig igenom det och inte varit närvarande en enda sekund.
Jag har stressat en hel del i mina dagar. De tre senaste åren faktiskt. Idag kan jag inte ens stressa. Jag kan skynda mig, men stressa är en omöjlighet för mig nu. Och ärligt talat så känns det som att jag inte direkt gått miste om något heller. Varför skrika? Varför stressa? Varför få utbrott som man sedan måste be sin omgivning om ursäkt för? Är det värt det? Ska de behöva ta sånt ifrån en? Jag tycker inte det..
Jag fick ett litet utbrott härom dagen, jag kastade en tom flaska som det varit salsa i på min kollega. Inte med flit dock. Men jag tyckte att det var onödigt. Jag kom över mitt utbrott fort, lika snabbt som det slog mig.
Det kallar jag framsteg.

Jag pratade med min pappa idag och det ser ut som att jag ska åka ner till honom över jul. Jag har träffat honom en gång på tre år. Det kan vara trevligt att åka ner dit igen. Det var han som lärde mig att meditera. Min pappa är bra han.

Jag har så många tankar i mitt huvud. Jag vet inte vart jag ska börja..
Jag vill så mycket. Jag vill utvecklas. Jag vill börja på min framtid någon gång. Jag vill gifta mig, jag vill ha barn någon gång. Jag vill köpa hus och jag vill bli den hemmafru jag velat bli så länge nu.
Jag vill börja på mitt liv helt enkelt.

Men just nu så har jag nyss börjat må bra igen. Det är ingen idé att förhasta saker. Jag gör nog bäst i att ta ett steg i taget. Än så löper jag risk att falla tillbaka. Ångest är inte att lita på, den var ändå min bästa vän under en lång tid. Den var min enda trygghet, den svek mig aldrig. Den fanns alltid där.

Nej jag ska nog gå in och duscha och lägga mig nu.
Jobb imorgon.. Ouuf.

Peace and Love,

Isse