Lördag
Jag har sovit i princip hela dagen. Älskligen gick hem vid eftermiddag och att jag fick en ångest som inte var av denna värld. Har jag inte varit ensam på ett tag så får jag en enorm ångest när jag väl kommer att vara ensam, det är svårt att förklara. Men det går över ganska snabbt, men jag valde att sova bort min ångest.
Det blir minst smärtfritt så.
Egentligen så har jag inget problem med att vara ensam, när jag och Johan hade gjort slut (eller några månader efteråt) så var jag här hemma ensam en hel del. Det var sällan jag hade sällskap som sov över här. Och jag trivs med ensamheten. Det jag kan ha problem med är t.ex. som nu, när älskligen varit här en hel del, åker hem och så är jag ensam en natt eller två. Det är jobbigt. Det blir, för mig, en omställning som jag måste vänja mig vid. Men jag vänjer mig snabbt, det är de första timmarna eller första natten som är jobbig och ångestfylld. Men sen brukar det gå bra. Fråga mig inte vad det är eller vad det beror på, jag vet inte själv riktigt. Jag har varit på det här viset så länge jag kan minnas. Sen jag gick i gymnasiet t.o.m. När Anna brukade sova hos mig så var det likadant då. Hon sov hos mig väldigt ofta, och när hon väl sov hemma så hade jag en sån här ångest med. Den är sig lik, min ångest. Den sviker mig aldrig. Den är som en trygghet nästan, fast ändå inte.. Jag menar, det är ju trots allt ångest.
Ja vad ska man säga.. Jag är ganska van. Och på ett sätt kan det vara skönt att veta hur och när man kan eller kommer att få sin ångest. För då kan man förbereda sig mentalt. Kommer den bara över på en sekund så är det nästan jobbigare. Jag tycker det i alla fall..
Nej jag undrar om jag ska gå ut och röka nu. Ska lägga mig och läsa sen när jag ska lägga mig.
Det är faktiskt en fördel med att sova ensam, då kan jag läsa i lugn och ro! Har jag älskligen här så får ju han all min uppmärksamhet. Det är knappast boken! Så att kunna läsa är underbart skönt! (=
Peace and Love,
isse
