onetruefairytale

Den här dagen har varit extremt lång tycker jag. Varför kan jag däremot inte säga.. Den har bara varit det.
Jag har varit barnvakt åt min mosters hund, Diana, idag igen. Det är alltid lika mysigt. Djur är sanna vänner. De finns alltid där, de kan till och med trösta en om man är ledsen. Jag vill ha en hund.

Natten som var så sov jag över hos älsklingen. Det var också mysigt! Han fick något infall och frågade om jag ville se på film och jag tyckte "varför inte". Vi tog en taxi hem till honom vid ett på natten.
Jag älskar impulshandlingar!

Den bästa impulsen är nog när jag och Jompa drog ner till Stockholm. Det var också en grej som var helt oplanerad!

Ja.. Vad kan jag mer ha att berätta?
Har jag sagt att jag börjat jobba igen? Det har jag säkert gjort.. Det har gått rätt bra i alla fall. Inga bärande pass nästa månad, men jag klagar inte. Visst är det lite tråkigt, det är det ju. Men å andra sidan, hur skönt är det inte att slippa ansvar då? Sånt borde man ta på sig så lite som möjligt tycker jag. Att ha en anställning som ligger mittemellan är det bästa ändå. Man är inte extra men samtidigt så är man "chef". Man kan ha alla pass men inte för mycket av något. Det är rätt skönt.
Vem vet, det kanske funkar bättre nu när jag slipper ansvar. Kanske, kanske inte. Jag ska bara njuta av att slippa bestämma på ett bra tag. Woohoo!!

Jag och min moster hade ett ganska bra samtalsämne idag när vi fikade: vad får kvinnor att tjata på män?
Vad gör oss kvinnor så tjatiga?
Jag har en teori om att det till stor del handlar om komunikationen. Fungerar inte den så är det i regel ganska kört. Jag tror mig vara en ganska enkel person, visst kan jag tjata. Men att tjata om disk skulle aldrig falla mig in. Eller om att ta ut soporna. Det ska krävas en hel del lathet för att jag ska tjata eller bli förbannad. Jag vet inte, men jag kan aldrig minnas att jag tjatat sönder någon.
Jag tror på komunikation och kemin personerna emellan. Ingen vill tjata, ingen tycker om att tjata. Och är det någon som gör det så är det den som har problem, anser jag. Men det är jag det!
Min mamma kan tjata en hel del, men hon bad inte heller alltid snällt först utan hon kunde sätta igång och gnälla med detsamma. Sånt är extremt jobbigt att höra.
Jag är allergisk mot tjat och gnäll. Det är förmodligen det värsta jag vet.
Pest eller kolera?

För övrigt så har de hittat min grannes självmordsbrev. Jag tycker att det är hemskt.
Typ två dagar efter att jag kommit hem från sjuan så får jag veta att han är försvunnen. Nu så vet vi, med största sannorlikhet, att han tagit livet av sig. Sammanträffande? Kanske..
Efter 14-16 sömntabletter, plus lite andra piller , så kunde jag också ha dött. Dock inte med flit då.
Det känns hur som helst ganska läskigt.. Jag hoppas för hans anhörigas skull att de hittar honom, oavsett vilket skick han är i. Bara så att de får veta och i värsta fall ta farväl åtminstone. Ovisshet är aldrig en lätt sak att handskas med. Och just deras ovisshet om var han kanske finns måste nog vara den värsta sortens ovisshet..

Vad krävs egentligen för att man skulle vela ta sitt eget liv? Jag har sällan haft det lätt i mina dagar. Och min överdos berodde inte på att jag ville ta mitt liv. Jag ville bara slippa den förbannade helgen. Och antalet piller ska jag inte ens yttra mig om, jag minns inte att jag tog så många. Jag minns fyra av dem, restrande gissade jag mig bara till när jag kom hem och hittade toma kartor.
Men att göra en sådan sak och vilja dö, det kan jag inte föreställa mig. Jag förstår inte.. Hur dåligt måste man inte må då? Då kan man verkligen inte se en enda bra sak i sitt liv, livet måste ju kännas som en böld i arslet. Men jag har också känt så, men jag har aldrig funderat över hur jag skulle ta livet av mig. Så det måste ju kännas betydligt mycket värre än så..
Vad hemskt.. Jag vill bara gråta när jag tänker på det. Att tänka sig att en människa kan må så dåligt, att en person inte ser något ljus alls i sitt liv. Jag har i alla fall min älskling, mina vänner, mina bröder, Bumbi och mina släktingar och familj. Och faktiskt, efter min vistelse på sjuan så har mitt förhållande till familj och släktingar blivit bättre. Jag kan prata med dem på ett annat sätt nu. De har kanske börjat inse saker. T.ex att de inte ska ringa hela tiden och tjata på mig. De första dagarna var oerhört jobbiga, för då ringde de hela tiden och svarade jag inte så pratade de in ett meddelande och sa att om jag inte hörde av mig snart så skulle de komma hit och kolla till mig. Saken var bara den att när de ringde mig så brukade jag sova och hörde inte ens telefonen. Men nu ringer de inte alls lika ofta. Skönt.

Men men..
Nu ska jag sova. För en gångs skull så är jag trött. Är alltid pigg på nätterna annars.
Men nu har jag städat, jag har diskat och gått ut med soporna!
Klar för sängen!

Peace and Love,

Isse