onetruefairytale

Det här kanske verkar helt stört. Kanske rent utav konstigt att jag skriver här. Men jag har ett behov av att ventilera, jag vill få ord på saker och ting. Jag är heller inte den som försöker att vara någon annan än den jag är. Jag är rätt öppen, rätt rakt på sak.. Mamma skulle förmodligen ifrågasätta mig om hon såg eller visste om att jag skriver om mitt liv här. Men det handlar inte om det, vad det handlar om är vad jag känner för att skriva om. Vem jag är som person och vilka misstag en människa kan göra i sitt liv. Jag står för den jag är och jag står för mina misstag. Jag är kanske inte alla gånger stolt över dem, men jag kan stå för dem och säga att jag gjort fel.
Jag skriver inte om vad som helst heller, det är bara som allting annat: vissa saker är mer personliga än andra.
Vi är alla unika.

Torsdagen, eller snarare natten till fredagen, var hemskt. Egentligen så kan jag väl inte säga det heller, för jag minns ju inget. Men jag kan bara gissa mig till hur det var för mina nära och kära..
Jag hade en enorm ångest över helgen, alla mina planer och dubbelbokningar. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Hur jag än vred och vände på det så skulle jag göra någon less och förbannad för att jag är så tanklös och virrig. Men jag har faktiskt problem med mitt minne. Som min läkare säger: närminnesstörning. Det kan man MINST kalla det.. Men jag har en lösning på allt. Jag vet hur jag ska ta mig ur olika sorters situationer. Jag kan säga att jag lyckades helt fantastiskt bra denna gång!
Jag har inget minne av torsdagskvällen. Det sista jag minns var att jag befann mig i vardagsrummet/sovrummet. Sen är det svart. Nästa sak jag minns var att jag vaknade upp på sjukhuset och frågade min mamma, mormor, och morfar som stod där vid min sida vart jag var någonstans. Ett helt dygn förblev en minneslucka. Jag minns inte än idag vad som hände de timmarna/det dygnet.
Av vad jag fått höra är att jag flippade ur totalt här hemma. Jag betedde mig som om  jag var full. Det är så jag blivit beskriven. Vid nio på fredagmorgonen så hade jag tydligen ringt Angelica och svamlat i telefonen och hon förstod vad jag gjort och hon ringde 112. Vid halv tio så kom min stackars mamma för att hämta mig (vi i familjen skulle åka och hälsa på min bror) och då yrade jag runt för fullt här hemma och letade saker. Hon blev helt förskräckt och frågade mig vad jag tagit för något. Jag minns inte vad jag svarade, om jag ens kunde svara henne. Hon plockade ihop alla mina mediciner och körde mig till akutpsyk. När vi var där så minns jag faktiskt att jag fick ett nikotintuggummi, men sen är allt svart igen.

Saker jag fått höra i efterhand av andra patienter är att det första jag sa när jag kom in på sjuan var att jag ville gå ut och röka. Det var lite roligt faktiskt. Men sen hade jag också sprungit in på toaletten för att stoppa i mig ännu mer tabletter. Det var mest bara sorgligt.
När jag skulle ringa farmor och be henne ringa upp mig för att jag nästan hande slut på pengar på mobilen så gav jag henne fel nummer. När jag väntat någon minut på att hon skulle ringa upp så kom jag på mig själv med att jag faktiskt inte minnas vad jag har för nummer. Jag blev akut osäker på mitt eget minne. Jag ringde upp Malin och frågade henne vad jag har för nummer. Därefter så ringde jag upp farmor igen och gav henne rätt nummer.

Jag sov i över ett dygn när jag anlänt till sjukhuset. Jag fick inte gå ut och röka själv, mormor var tvungen att följa med för att jag skulle få tillåtelse av personalen. Andra gången jag var ut så fick en annan patient (som var aningen mer stabil än vad jag var) följa med. Tredje gången lyckades jag övertala dem att jag inte skulle försöka att sticka iväg utan att jag faktiskt bara ville få röka. Första och andra gången jag fick gå ut själv för att röka så kollade de mig typ varannan minut för att se så att jag var kvar på sjukhusområdet. Jag visade tummen upp.
När jag vaknade till för första gången (på avdelningen) så frågade de mig om vad det var för dag, datum, årtal osv. Jag tror att jag svarade rätt. De gav mig sprutor och de kollade blodtryck och alla de där rutinsakerna. Personligen tyckte jag mest att det var jobbigt, jag kunde ju inte ens urskilja alla ansikten. Jag kände inte igen en enda människa.
Att se min mamma och mormor och morfar var skönt, i alla fall innan jag visste vart jag var.

När jag skulle bli utskriven idag så försökte de att övertala mig att jag skulle stanna kvar tills i morgon. Aldrig. De ville även att jag skulle lägga in mig på 52:an någon dag. Över min döda kropp. Jag ville hem! De alla gav motvilligt med sig. Och innan jag gick så sa de säkert tusen gånger till mig att det bara är att ringa till avdelningen om det är något. De vågade inte riktigt lita på mig.
Gissa om jag var livrädd för LPT. Men en gång är bara en gång, det krävs en hel del mer innan de kan ge någon LPT. Men jag blev fortfarande rädd för det. Det var nästan så att jag rusade därifrån när jag fått klartecken om att jag kunde få åka hem.

För att sammanfatta det hela så vet jag nu att det inte alls är bra att överdosera Stilnoct. Inte för att jag trodde att det skulle vara någon hälsokur direkt heller, men jag trodde att jag skulle hamna på sjuan. Det var inte vad jag hade förväntat mig. Men när jag tänker närmre på min förväntan.. Vad var det jag ville? Vad ville jag åstadkomma? Jag ville inte dö. Det ville jag inte. Men jag ville nog bara att den här helgen skulle vara över. Jag ville aldrig se den, jag ville inte uppleva den. Jag visste att det skulle bli ännu värre än att hamna på sjuan klockan tio på morgonen. När jag får en sån där ångest så kan jag inte kontrollera migsjälv, jag kan ta mig för i princip vad som helst. Jag är fullständigt opålitlig och jag kan inte lita på migsjälv för en sekund.

Jag har lärt mig att jag ska planera så lite som möjligt. Det är planer i min vardag som förstör för mig för jag klarar helt enkelt inte av dem. Jag får panik. Panik över att passa tider och panik över hur jag ska ta mig från punkt A till punkt B. Jag är rädd för att försova mig eller komma försent. Bara en sån simpel sak som att passa och planera läkarbesök ger mig panik. Hädanefter så ska jag inte planera mer än vad jag behöver, som läkarbesök. De går inte att ta när jag "känner" för det. När det gäller alla "måsten" så kan jag bara ta en dag i taget, göra mitt bästa och försöka att lära mig att anpassa mig.

Jag har fortfrande inte lyckats pränta in i mitt huvud vad som faktiskt hänt. Mediciner kan göra så mycket med människor. Har man inte gått och lagt sig när man tagit en Stilnoct så är risken stor att man (omedvetet) fortsätter att vandra runt och inte man vet vad man gör. Tro mig, det är inte roligt. Det kan bli så fel.
På ett sätt så var det ju medvetet, men att det skulle bli såhär illa var inte alls min tanke. Min tanke var lite mildare. Så ja, det var medvetet och omedvetet. Orkar inte förklara..

Men nu mår jag bra. Jag har min lilla Bumbi. Jag har min älskling. Jag har mina underbara vänner.
Det var aldrig olycka det handlade om, det var vanmakt och ångest. Kanske på ett sätt en sorts olycka, men inte den sortens olycka. Orsakerna är många, men jag ville aldrig lämna..
Inte för en sekund..

Nej jag undrar om jag ska ta och gå ut och ta en rök, tråkigt med blåsten bara. Tycker att blåst är otäck. Var är min karl när jag behöver honom?
Brrr.
På ett sätt så mår jag mycket bättre efter det här, jag känner att jag kan ta vara på livet på ett annat sätt. Jag ser vad jag skulle ha gått miste om..  Det är svårt att förklara, men allt det här har fått mig att må bättre. Det är som jag alltid sagt: det finns en mening med allt här i livet, oavsett om det är bra eller dåligt.

Peavce and Love,

Isse