onetruefairytale

Jag måste säga att det är jobbigt. Att sitta och beundra min badrumsdörr för att den är så vacker känns inte heller så bra..
Jag vet ärligt talat inte vad det är som händer med mig. Det här är något nytt, och det har tillkommit tusen olika saker. Ibland så kan jag bli rädd, rädd för att jag ska säga eller göra saker som jag sedan inte kommer att ha ett minne av. Jag beblandar mig helst inte med folk, det också av rädsla. Personer som  jag känner är en sak, där känner jag mig trygg och i och med det så utsätts jag inte för stress. Jag är jag då, så att säga.
Stress måste vara det sämsta, för det är en av många saker som kan framkalla en psykos.

Jag fick ett hemskt nervsammanbrott igår. Jag grät oavbrutet och sendan fick jag nog och ringde akut sjuan.
De förstod mig.
Idag så ringde jag till "min avdelning" och fick en akut tid hos överläkaren imorgon. Jag vet inte om jag ens vill veta vad han kommer att säga.. Min kontaktperson sa att det låter som en psykos. Men antagligen en mildare form av en sådan. Jag har aldrig hört röster om jag säger så. Det är jag tacksam för. Men andra saker.. Det är läskigt. Jag minns inte ens mitt eget nummer. Jag vet att jag kan det. Men jag måste ringa från mobilen till min hemtelefon för att se vad jag har för nummer. Eller söka på eniro. Det är inte alla som kan sitt nummer i huvudet, men jag kan det. Det vet jag. Men idag så visste jag verkligen inte.

Att inte kunna skilja på drömmar och verklighet är jättejobbigt. Om jag går från kontoret på jobbet och in i köket så minns jag inte hur jag tog mig ifrån kontoret.

Det kanske är dags för en justering i medicinerna?
Jag skulle tro det.. Men jag hoppas att det inte är någonting..
Jag vill frisk någon gång! Jag vill inte vara sjuk!