det är bara att inse, att acceptera
Imorgon så ska jag till sjukhuset igen. Jag vet aldrig vad jag ska säga när jag är där. Det går bra att sitta och skriva såhär (även om jag inte skriver ner mina djupaste känslor precis här) men att uttala dem högt låter bara dumt. Vissa saker kan jag givetvis säga, men att prata om min ångest och mina känslor låter, och känns, konstigt och dumt. Mina upplevelser låter ännu dummare. Det finns inte. Det borde inte kunna vara så.
Inatt sov och otroligt dåligt. Jag kom inte ihåg om jag duschat eller inte när jag skulle gå och lägga mig. Jag kände på handduken och den var blöt. Okej, jag har duschat. Har jag tagit min medicin? Ja, kanske. Men jag tar den inte igen ifall att jag har tagit den. Det är en massa saker som jag glömmer, ska jag "minnas" allt så får jag nog skriva ner allt jag sagt och gjort under dagen. Men då lär jag väl glömma var jag lagt blocket som jag skrivit ner allting i istället. Det känns måttligt hopplöst.
Jag klev upp klockan tre eller fyra idag. Jag vaknade och kroppen dunkade. Jag låg och funderade på varför jag sovit så länge och varför jag kände mig så tärd i kroppen. Jag kom då att tänka på gårdagens ångest och att jag stoppat i mig en massa lugnande för att kunna få sova. Jag hade tagit alldeles för mycket lugnande. Men jag fick sova i alla fall. Sömn är det bästa som finns när man mår så där dåligt. Jag fick lägga band på mig för att inte göra dumma saker, för att inte falla tillbaka i det alltför destruktiva.
Jag vet inte om jag mår bättre idag. Jag vill heller inte känna efter. Jag trodde att mina nya mediciner fick mig att må lite bättre, men just nu känns det precis som förut. Allt har återgått till det gamla vanliga.
Men jag tänker inte ta det. Jag vägrar att gräva ner mig igen. Jag måste se till att fånga livet. Livet är nu, nu och inte i framtiden. Jag kommer att gå runt ångestfylld, gråta, vilja skrika.. Och på det så missar jag mitt liv.
Jag har redan accepterat, nu återstår bara att ta tag i och fånga min acceptans. Det kommer att ta tid, men den tiden får jag ta mig.
Vad blir bättre av att gå runt och älta saker? Vad blir bättre av att jag gråter floder? Det känns i och för sig bättre efteråt, gråta må väl vara. Men att älta saker är aldrig bra.
Jag måste göra något åt det. Jag är sjukskriven. Jag har all tid i världen just nu.
Nej nu ska jag gå in. Det är kallt ute!
Peace and Love,
Isse
