onetruefairytale

Jag har pratat med Jossan idag. Det var ett tag sen vi pratade. Det var helt underbart att få prata med henne igen, alla minnen och alla samtal vi fört. Hon har hängt med hon genom en hel del senarion.
Det mesta vi pratade om var sex. Faktiskt. På fyllan brukade vi sitta och sjunga "A long long time ago, I can still remember", det vi då tyckte var mest sorgligt var att vi faktiskt inte kunde minnas när vi hade haft sex senast.
Sen var det då fyllan vi hade på skolan, under en redovisning. Vi drack inte i klassrummet, det gjorde vi på skoltoaletten. Passoa och någon fransk sprit var det. Jag höll på att spy och Jossan var den som blev mest full.
Innan redovisningen så råkade hon slita bort hörnet på pappret som hon skulle läsa från. Hon tejpade fast den lilla biten som lossnat, men hon satte den åt fel håll så raderna stämde inte alls överens när hon sedan skulle läsa. En tjej i henne grupp (som var en sån där student som ständigt bär på en massa böcker och ständigt har en nyvässad penna) blev jätte sur för att Jossan förstörde för hela gruppen med sin fylla och sitt felaktiska fasttejpade hörn på pappret.
En annan rolig kväll vi hade var kvällen då jag spydde fluffiga korvar i ett badkar på Norrmalm. Jossan var den som fick spola bort dem trots att hon är jätte känslig och kväljdes av bara åsynen. Jag ringde en signal till Jompa och han ringde upp mig (på den tiden var man snål och ringde en signal, jag var en pank student och han hade ett jobb och därmed pengar). Jossan trodde däremot att jag höll på att leka med telefonen när den ringde och tyckte att jag skulle skärpa mig. Jag upprepade gång på gång "ringa Jooompa, riinga Jooompa". Han hämtade och körde oss hem. Sen minns jag inget mer.
Våra bakisdagar var oerhört roliga. Vi tyckte inte det då, men när jag ser tillbaka på dem så skrattar jag. De var roliga trots den ständiga misär vi levde i. Vi söp ju jämt, sju dagar i veckan.
Ett av mina roligaste minnen är nog från tiden då jag hyrde ett rum av ett äldre par. De skulle resa bort under en vecka och då passade vi på att sitta hos mig och supa. Jag och Anna hade en period där vi kände ett starkt hat mot hennes alkoholiserade mamma och män. När vi druckit så vi blivit fulla så kände vi ett starkt behov av att få skrika ut en stund. Vi gick ut på gården och tillfredsställde våra behov. Vi skrek allt vad vi kunde. Men rätt som det var så öppnades en dörr på andra sidan gatan och en tant började ropa om det var någon som behövde hjälp. Jag och Anna tittade på varann och sprang sedan in. Dagen därpå så fick vi så dåligt samvete så vi gick över till grannen och bad om ursäkt och hon sa att hon trodde att det var någon som höll på att bli våldtagen.
Mycket har vi varit med om. När jag och Fredrik nyss gjort slut så eldade jag och Jossan upp alla saker jag fått av han. Det var en fantastisk känsla. Lite utav en kliché, men det funkade.

Det var tider det. Idag har man näst intill framtiden bakom sig, men jag fick leka av mig. Jag mådde inte bra på den tiden heller. Men vi var ett bra gäng. Vi brukade ha gruppkramar på fyllan. Alla stod och kramade om varann. Det var ungefär som gruppterapi!

Idag har jag städat. Nu är det rent och fint. Städade bakom spisen, där finns alltid en massa skit. Inte för att jag lagar så mycket mat. Men pannkakssmet går alltid att hitta där i alla fall. Om man inte städar där emellanåt så går det säkert att odla fram ett nytt ekosystem där bakom. Haha. Vad spännande! Fast jag är ju rädd för småkryp, men att prova hemma hos någon annan går ju alltid! :P

Att få höra orden "jag älskar dig" är helt underbart. Att få höra dem så fort är lite skrämmande, men det ger mig fjärillar i magen.. Det var så länge sen jag fick det. Fick känna den känslan.
Men nu kan jag känna den varje dag.
Att se in i någon annans ögon tycker jag heller inte alltid om, men när jag gör det för att jag vill och för att jag tycker om personen så kan jag inte vända bort blicken.
Att komma människor nära är jag också dålig på, jag tycker inte om att binda mig själv till en annan person på ett känslomäsigt plan. Men när man träffar någon och vet att jag kommer att släppa in den här personen oavsett så känns det på något sätt värt det. Då älskar jag den där närheten. Jag vill aldrig förlora den. Jag vill bara ha mer, och det känns bra. Det känns okej.
Men känslan när någon ser en rakt in i ögonen och säger "jag älskar dig" utan att tveka, det är en obeskrivbar känsla.. Den känslan går inte att mäta med någon annan känsla.. Det känns nästan som kärlek.. Som den borde kännas..

Idag kan jag nästan vakna med ett léende på läpparna. Jag är fortfarande svår att få upp ur sängen. Men jag är inte längre omöjlig. Jag mår bra nu. Jag känner att allt är okej. Jag kan acceptera att jag fortfarande mår dåligt, men jag kan idag leva med det. Förr vägrade jag att ta till mig verkligheten. Jag ville leva i min egen värld, men nu är jag fri. Jag kan acceptera att "så här är det, och det är helt okej".

Snart så ska jag tillbaka till jobbet. Men jag kommer att vara sjukskriven på halvtid så att det inte blir för mycket på en gång. Jag vet inte hur jag känner för att komma tillbaka igen. Jag mår ju bättre, men hur kommer jag att må sen? Jag vet inte hur pass jag kommer att klara av det. Jag har nya mediciner, men vad gör det? Egentligen? Det är piller, piller som bedövar mig. Min smärta kan inte trollas bort av mediciner. Även om jag önskar att det var så. Men jag får se, tiden utvisar.

Jag känner mig ganska nöjd nu. Ja, det gör jag. Jag har återfått min kontakt med min far. Jag har tagit bort en person i mitt liv som dödade mig inombords. Kan det bli bättre? Nej! Det är fantastiskt!
Jag har egentligen inget problem med ex. Om allt varit bra under tiden vi varit tillsammans och avslutet blev bra så är det helt okej för mig. Då finns det inget att vara "arg" över. Men nu var allt faktiskt skit, och vi nådde botten. JAG nådde botten. När jag ser honom nu så känner jag bara förakt.
Men att han sätter oro i min mamma helt utan anledning kändes bara onödigt. Hon var helt gråtfärdig när hon ringde mig. Min mamma är överdrivet beskyddande när det gäller mig och mina bröder. Jag VET hur orolig hon är över oss. Det är hon hela tiden. Och när han sedan kommer och ger henne ytterligare anledningar att vara orolig gör mig bara förbannad. Min mamma må vara jobbigt ängslig, men jag vill fan inte att hon ska behöva vara mer ängslig än hon redan är. Jag älskar henne, hon är min mamma.
Jag vill inte att hon ska behöva må dåligt och ligga sömnlös om nätterna.
Hur som helst, det var där min förakt trädde in.

Nej nu ska jag gå in. Jag har en säng som jag hör ropa på mig nu.
Och så ska jag lägga mig och läsa. Jag äääälskar att läsa. Böcker har räddat mig från mig många ångestfyllda stunder i mina dagar.

Om du ger min mamma en sån där ångest en gång till.. Gud nåde dig då..
Då blir det ord och inga visor, herrn!

Peace and Love,

Isse