onetruefairytale

Det har faktiskt gått bra att jobba idag. Men det var en del sura miner. Men är det någonsin bara glada miner?
Baah. Neej.
Han är så nedvärderande. Ena stunden så vill han hjälpa, och i andra stunden så låter det helt annorlunda.
Vänner som kommer och går, är till och fråan, av och på.. Jag orkar inte med sånt. Jag blir så trött. Det tar energi. Jag har betydligt värre saker att bekymra mig över. Passar det sig inte så är det bara att gå.
Ärligt talat så orkar jag inte ens bry mig. Ska det vara på det viset så är det bara lika bra att jag slipper.

Egentligen så har inte sjukdomen i sig någon större betydelse. Det som betyder är hur personen i fråga mår. Det finns dem som är mycket sjukare än t.ex mig, men som faktiskt mår bättre inombords. Allt handlar om psyket, vad man klarar av och inte. Jag har ett starkt psyke på så sätt att jag kan härda mig igenom många saker, saker som jag egentligen inte borde orka. Men från någonstans så får jag den energin att ta mig igenom. Men å andra sidan så är jag väldigt känslig. Jag blir lätt trött, irriterad, less.. Allmänt orkeslös.

Imorgon så blir det till att jobba K. Roligt. Nja. Kanske? Jag inbillar mig att det var ett tag sen jag jobbade natt. Eller det kanske inte var jättelänge sen, men jag har bara jobbat en natt på flera veckor.
Hur som helst, jag har en bra person som stänger. Någon som kan och som är snabb.
Life is sweet, sometimes.

Imorgon så ska jag till sjukhuset. Får se vad de säger.. Mm. Jag har en helt underbar kontaktperson där. Hon är helt fantastisk. Faktiskt. Något som är bra kan jag se. Hon har en ängels tålamod med mig. Jag glömmer tider hit och dit, men hon ringer alltid. Jag antar att hon kommer att bli förvånad när jag dyker upp i morgon. Har inte gjort det de senaste tre gångerna. Jobb, sömn.. Allt tar sin tid i mitt liv. Ärligt talat så är det ett under att jag ens kommer ihåg vilka tider och dagar jag jobbar. Och att jag tar mig upp på morgonen.

Tanken att förlora honom helt gör mig ändå ledsen. Jag vill inte det, samtidigt som jag inte orkar bry mig.
Men han har ju ändå funnits där ett tag. I något år. Så självklart kommer jag att sakna honom. Jag vill ju ha honom kvar i mitt liv. Och att han skulle få mig att må sämre är ren dumhet, på senare så är det snarare tvärt om. Han har fått mig att må bra, men jag antar att han inte kan se det..
Men men.. Vad ska jag göra åt saken?


Kärlek och vänner är inte alltid så lätt..
Relationer är krävande.. De behöver näring hela tiden..
Och när man inte längre har något att ge så är allting dött..
Finns det inget att ge så finns det inget att ta..

Förlåt..
Jag saknar dig redan innan det är över..
Men allting har sitt slut..
Förlåt för att all oro och allt besvär..
Förlåt för allt blod och alla tårar..
Förlåt för all smärta och orsakat dig..
Det var aldrig min mening..
Jag älskar dig, min vän..

Jag har en del bra minnen. De flesta är från den senaste tiden. Att släppa människor har jag i vissa fall svårt för. Det beror helt på vem det är, men det finns alltid något att sakna. Även om det kanske bara är en liten liten sak. Men vi alla bär på något bra, fast det kanske bara är det där lilla lilla. Det tror jag. Och det är det där lilla som jag har svårt att släppa ibland.
Men vad göra? Life goes on.


Peace and Love;
Isse