onetruefairytale

Jag fick äntligen en förklaring på mammas hysteri. Min mamma har faktiskt inte gett mig någon ångest på ett tag, det är bara en enda person som gett mig det de senaste månaderna. En sån där panikångest alltså, annan ångest kan jag få av betydligt mindre saker. Men just den här ångesten.. Den kan bara EN PERSON i denna värld ge mig.
Hur som helst, detta var den kvällen då jag stoppade i mig en massa lugnande. Jag gör ALDRIG det annars. Det är bara när jag får denna typ av ångest. Lindrigare ångest kan jag leva med, ibland är det precis som att jag föddes med den. Jag är så van. Den finns där men jag tänker aldrig på den. Man kan då kanske undra hur den kan vara ett problem, men det är den faktiskt. Så fort jag inte har något att göra så känner jag av den.
Men hur som helst.. Jag borde faktiskt ha förstått VEM den där attacken egentligen kom från. Jag menar, när man känner en viss känsla så kan man koppla den till något. Den här känslan (eller plågan kanske man ska säga) är så bekant. Den har träffat mig så många många gånger förr.

Men som alltid, jag ville inte tro det. Tanken slog mig aldrig.
Jag vet inte ens vad jag ska tro. Uppenbarligen så finns där ett problem. Jag har två teorier om vad problemet kan vara, jag vet inte vilket av dem jag ska tro på riktigt. Så.. Jag tror att det är en kombination av dem båda.
Vilka teorier jag har eller vad som "inträffat" ska jag ha osagt.
Men jag tror mig kunna förstå i alla fall..

Jag blir så trött på det här. Jag har redan sagt vad jag vill. Varför inte bara ta åt sig av det? Jag kan kanske, KANSKE, tro att du bryr dig. Ja, jättefint. Men bry dig då på ett sätt som jag slipper se. Jag vill bara bli lämnad ifred, jag vill inte ha din "hjälp". Din hjälp hjälper inte mig. Så låt mig slippa. Det är allt jag vill.
Jag orkar inte. Jag har gett allt chans på chans. Det har aldrig någonsin varit till min fördel och jag har bara mått sämre. Jag mår redan dåligt. Jag vill inte må sämre än vad jag redan gör. Och att dra in min mamma i allt och berätta saker som jag inte vill att hon ska veta (och då menar jag inte vem jag träffar för det spelar mig ingen roll, hon visste redan) kändes enbart förjävligt. Jag saknar ord. Jag kände mig ärligt talat naken, hon fick en insyn i mitt liv som jag absolut inte vill att hon ska ha. Mitt sätt att hantera min smärta på är min.

Men men.. Vad ska jag göra åt det? Ska jag skratta eller gråta? Ja, jag mår bättre nu så jag får väl skratta åt det. Jag tycker inte alls att det är kul, men jag har kommit över min värsta "fas" nu så det är inte lika känsligt längre. Jag får helt enkelt säga att jag på många sätt inte bryr mig. Faktiskt.
Men det hela var bara aningen oväntat. Jag är i ett chocktillstånd nu kan man säga.

Dagen har varit bra. Örnie har legat och sovit hos mig större delen av dagen för att han är sjuk.
Jag var hos överläkaren idag och följde upp mina mediciner. Det gick väl bra. Jag har tagit bort mina sömntabletter för jag sover inte alls när jag inte tar dem. Jag ligger och vrider och vänder på mig konstant. Örnie får inte sova och jag störs av att han inte får sova för att jag inte kan och så blir det bara.. Aa. Dåligt.
Sen gick jag på stan en sväng med Magda. Det var jättetrevligt! Vi kikade runt lite och gick in på Venuella och skrattade åt alla penisar. Magda skrattade mest. Haha. Det var kul!
Sen gick jag hem och tyckte synd om Örnie. Det finns ju inget ynkligare än män som är sjuka. Vi kvinnor mår ju bra under en förlossning jämfört med dem när de är sjuka. Senare på kvällen efter att vi sovit någon timme så gick vi på bio. Det var mysigt! Efter det så gick vi hem, jag kollade lite på tv och han spelade en stund. Jag övervägde att gå ner till krogen en sväng men jag hade ingen större lust plus att jag behövde städa åt lillen som bor i buren. När jag sedan gick jag ut och rökte och fick en enorm lust att gunga. Klockan var väl halv ett så jag ville inte gå ensam. Jag gick in och hämtade Örnie. Han hade inget val. Det var en gunga jag ville ha! :D
Så vi gick en sväng, filosoferade och pratade på en massa. Jag gungade.
Jag älskar att gunga! :D

Men nu ska jag gå in och vara social. Att krypa ner i sängen vore inte helt fel.
Känner mig helt slut.. !

Men jag är så glad nu. Jag vet vem som får mig att må bra. Jag litar på den känslan just nu.
Om jag träffat någon som får mig att må bra, varför skulle jag välja bort det?
Jag ser ingen anledning till att göra det.


Peace and Love,

Isse