onetruefairytale

Idag så mår jag lite bättre. Jag har dock varit trött hela dagen. Men det är så det blir när man stoppar i sig för mycket lugnande. Det är inte mycket att göra åt.

Jag har pratat med Ronny idag! Det var så roligt! Han har varit på sjukhus igen under en veckas tid, det är väl därför som jag inte fått tag på han. Men det är bra att han är hemma igen. Ska kanske hälsa på han i helgen!
Åh så jag saknat honom! Han är en av mina allra bästa vänner! <3

Hela min släkt är orolig för mig verkar det som. Jag förstår inte. De ska ALLTID ta ut saker i förväg.
Snacka om att vara paranoid. Skulle jag gå runt och oroa mig hela dagarna så skulle jag bli psykotisk. Ärligt talat, jag skulle bokstavligen bli galen.

Egentligen så kan jag inte förstå hur jag kunde bli född i denna familj. Jag är inte lik någon överhuvudtaget. Det enda jag kan säga på rak arm är att jag är lika dålig på att passa tider som min mamma. Men det är många som är dålig på det så jag skulle inte kalla det att "vara lik" eller att det "ärvde" jag från henne. Jag skulle säga att det snarare har med ens person att göra. Men i det stora hela så är jag min familjs motsats. Jag har inte NÅGONTING från dem. De säger att jag är lite lik min mamma till utséendet, men jag är mist lika lik min far. Jag har mer från honom än från någon annan. Jag är mer lik min far till sättet och så. Vi är lika tjuriga, vi resonerar många gånger på samma sätt och jag har mitt "känslomässiga" från honom. Så vad jag fått från mamma och mina mor- och -farföräldrar vet jag inte. Jag känner mig helt avskuren från dem, jag vill inte ha dem inpå mig för de vill komma alldeles förnära. De frågar saker som inte har med dem att göra hela tiden och jag vill bara ha bort dem från mig. De lägger näsan i blöt titt som tätt. Jag hatar sånt.
Jag är jätteglad för att de bryr sig, det handlar inte om otacksamhet. Men jag tycker inte om när folk tvingar sin in på mitt liv. De jag vill ha mig nära släpper jag in, men de andra får snällt stå kvar där de är.

Sjukhuset imorgon. Jag vet inte vad jag känner. Jag vet inte ens vad jag vill riktigt.
Bli frisk? Oja. Mer än allt annat.
Jag vet hur jag vill leva mitt liv, men jag vet ännu inte hur jag ska överleva vägen dit.

Jag har börjat läsa andra boken nu. Det är helt sjukt hur jag kan känna med henne. Jag kan förstå varje tanke och varje fundering. Det psykotiska hon har kan jag dock bara föreställa mig. Men resten vet jag hur det känns. Men jag har också mycket att lära av henne. Hon har tagit sig igenom så mycket mer än mig, om man ser till sjukdomen i alla fall. Vad mer vet jag inte, har liksom aldrig levt hennes liv. Men att döma av vad jag läst så har hon det. Men min tanke är att om hon klarat allt det där, då kan jag ta mig ur mina problem. Hon har lärt sig och varit med om så mycket mer än vad jag har, och att läsa om hennes tankar och "lösningar" hjälper mig. Hon vet vad det handlar om, hon pratar inte om mer än vad hon vet. Somliga gör faktiskt det..
Sånt gör mig bara arg. Men å andra sidan, låt folk prata. Det är ju det de gör bäst.

Nej nu ska jag gå in och lägga mig. Har en sjukhusvistelse att se fram emot imorgon.
Undra om jag kommer att få några nya mediciner? Det är alltid en fråga jag har i mitt huvud innan jag ska dit..
Det är nästan så att den frågan börjar trötta ut mig.. Den gör mig UTTRÅKAD.
Faktiskt. Jag är leds på det här. Det är lite sorgligt när man behöver mediciner för att orka leva.
Nåja. De funkar i alla fall. Mestadels åtminstone.


Peace and Love,

Isse