onetruefairytale

Jag trodde att slutet var här. Men dörren är inte helt stängd (vilket jag hoppats på), den står på glänt.
Nu väntar jag bara på att bli lämnad ifred. Jag är klar. Jag har t.o.m. skrivit ett "avskedsinlägg". Ja, inte för att det är avgörande. Här kan jag hitta på historier om jag så vill. Beslutet ligger hos mig, men beslutet har jag på min sida. Jag har bestämt mig. Jag försöker att avsluta det hela så "trevligt" som möjligt, men snart kommer jag att bli riktigt förbannad. Jag har inget att förlora på det heller, förutom mina pengar. Men som sagt; pengarna bryr jag mig inte om. Det enda jag bryr mig om nu är att få må bra igen.

Min halsduk luktar curry. Jag tycker inte alls om det. Den ska tvättas!

För första gången på några dagar nu har jag fått ångest igen. Jag vill bara krypa ur skinnet, den är så stark och den vägrar ge med sig. Det är ganska läskigt att reflektera över att ångesten är ens enda sanna och trogna vän: den sviker aldrig. Den finns alltid där. Ångesten är det enda som aldrig lämnar min sida, den finns där, oavsett.
Mamma ringde mig och hon "känner på sig" en massa saker. Ber mig att se upp med mediciner osv. Hon bara maler på hela hela tiden. Jag blir knäpp.

- Vart är du nu då? Är du hemma eller?!?!
Jag: Ja, förmodligen. Du ringde ju HEM till mig. Sa ja, jag skulle tro det för jag svarade ju..

Sån blir hon då. Det är inte första gången, och tråkigt nog inte den sista. Jag vet. Mammor är såna och många kan kanske finna sig i det och ha överseende. Men en gång i tiden, i min ungdom, så orkade jag ALDRIG svara bara för att hon var orolig HELA TIDEN. Alla samtal gick ut på frågor frågor frågor. Oro och ännu mera oro. Lite till frågor. Ångest. Många må tycka att jag är elak och dum som inte svarade och spädde på hennes oro. Men jag klarar inte av den. Jag är vuxen nu, jag är inte perfekt och jag tar inte alltid rätt beslut. Men låt mig då begå mina egna misstag. Hur ska jag annars kunna lära mig? Och jag vill inte ta emot skärrande samtal dagligen. Att det är min mamma spelar ingen roll. Jag mår fortfarande dåligt över det. Jag vill inte höra. Hon kan få fråga mig hur jag mår varje gång hon ringer, det är helt okej. Men jag vill inte bli smittad av hennes ofrid varje dag per telefon.
Jag mår dåligt. Jag kämpar med min ångest varenda sekund. Jag behöver inte mer. Jag har så det räcker redan, och bara det ger mig sammanbrott emellanåt.
Ska jag behöva ta mer?

Min mammas energi är fylld av oro och ångest. Hjälplöshet. Jag har två syskon och vi alla har varsin pappa.
Jag har vuxit upp med hennes sköra och oroliga psyke. Det är ju inte så konstigt att jag blivit som jag blivit. Jag tycker fan inte det. När jag var femton så fick jag nog och flyttade till min farmor. Min älskade farmor..
Det gick hur bra som helst. Vi bodde på 26 kvadrat och hos mamma stod jag inte ut en sekund och där hade jag eget rum. Hos farmor hade jag en egen loftsäng.
Hon är bra min farmor.. Hon är den bästa.

Mitt liv har varit en katastrof. Jag vet att jag måste göra något åt det. Bygga upp mitt eget liv och införskaffa lite rutiner. Men det är inte så lätt när allt runtomkring en faller sönder och samman. Men jag ska ge det ett tappert försök. Jag är härdad, jag är uppvuxen med svin till karlar. Jag kan känna människors energier så väl. Jag kan inte alltid sätta fingret på vad, men jag känner.. Även om folk kanske inte kan tro det. Jag känner igen en trygg person när jag ser en, så mycket kan jag säga.

Att ens egen mamma kan ge en en sån ångest ville jag inte tro. Men nu när jag mått så bra i några dagar så är det så tydligt. Så övervälldigande. Det är inget jag vill, jag vill inte tro det. Det borde inte vara så. Men i mitt fall så är det så. Jag kunde höra gråten i halsen på henne, och jag vet inte vad jag ska säga. Jag blir bara så arg för att hon förstör för mig, men samtidigt så tycker jag synd om henne. För jag vet hur hon känner. Jag har känt det själv, dock inte av samma orsak. Nästa helg så ska vi hälsa på min bror som gör lumpen, jag vet inte om jag klarar av det. Två DYGN med min mamma. Jag mår dåligt bara efter ett telefonsamtal med henne. Jag vet inte om mitt psyke ens kommer att existera efter den där helgen. De kommer att få lobotimtera mig.
Men min ångest kommer inte att bli bättre av att jag skiter i det heller, då kommer jag att känna det som att jag svikit min bror istället. Båda mina bröder dessutom. LillJohan kommer att bli ledsen om inte storasyster förljer med. Hur jag än gör så skiter det sig.

Jag vill bara dö.

Jag må vara en gnällspik. Men är man glad och trevlig (iaf försöker att vara det) så orkar man inte vara så jävla positiv efteråt. Så ärligt talat: jag skiter i vilket.
Passar det sig inte så är det bara att fara åt helvete.. Så är det. Faktsikt.

Nej nu orkar jag inte mer. Jag ska gräva ner mig i sängen och läsa nu. Borsta tänderna först.

Tack till mina vänner iaf.. Jag älskar er. Utan er skulle jag inte orka. Mina kära kollegor, ni är underbara.
Min chef, du är bäst. Du ställer upp så gott du kan och frågar hur det är. Jag uppslattar det. Det gör mig glad.
Tack farmor för att du finns. Jag älskar dig oändligt mycket. Jag glömmer aldrig kramen du gav mig och pappa när jag bodde där nere, då du sa att du älskar oss så mycket. Det ögonblicket fångade jag verkligen. De säger att livet inte är de dagar som gått, utan de dagar man minns. Den dagen kommer jag aldrig att glömma.
Den dagen för mig är kärlek. En farmors kärlek.

Jag ska skriva ett brev till min farmor. Hon lyssnar alltid på mig och mina problem. Idag pratade vi om henne och hennes "problem". Det var ett problem iaf. Vad ska jag inte gå in på. Men hur ofta händer det att ens farmor vänder sig till om henne bekymmer? För mig betyder det bara en sak, det är kärlek och tillit. Vi kom fram till en förklaring i alla fall. Hon lyssnade på mig. Jag blev så glad. Att hon kan vända sig till mig om funderingar krig saker. Jag älskar henne så mycket. Min farmor är en ängel. Hon har tålamod och vishet som inte är av denna värld. Hon tillhör inte mänskligheten, hon är så mycket vackrare än så.
Ord kan inte beskriva. Hon är för bra för att vara sann. Jag är så tacksam för att jag har henne. Ingen kan gå upp emot min farmor. Ingen.
Jag gråter bara jag tänker på det. Och det är tårar av lycka. Hon är en gåva från ovan för mig.
She is heaven on earth.

Men nu ska jag gå in. Jag vill inte få röda och svullna ögon. Sånt svider.

Peace and Love,
Isse