onetruefairytale

Jag var hos läkaren idag. Det gick väl bra. Antar jag. Jag tog bort två mediciner och la till två nya. Den ena medicinen användes från början mot epelepci (och den används för det än), men de använder den även mot ångest dessa dagar. Den tar jag inte bara vid behov, den ska jag ta två ggr dagligen.
Jag hoppas att den hjälper.
Stilnoct tar inte på mig längre, så jag fick en annan som är i princip likadan. Den har i vilket fall samma effekt. Men den kanske tar bättre? Jag hoppas det..
Överläkaren sa att det bara är för mig att säga till om jag vill bli sjukskriven. Från början så ville jag inte. Men under min resa hem så hann jag tänka en del. Jag håller på att gå in i väggen igen. Jag vill inte göra det. Inte en gång till. Nog för att jag trivdes på psyk, men jag vill inte bosätta mig där. Det vill ingen.
Jag tror nog att jag behöver tid till att få gå ner i varv. Känna efter på medicinerna. Jag har ätit en del och de hjälper aldrig så som de ska. Pillrena byts ut titt som tätt känns det som. Och jag vill inte äta dem för resten av mitt liv. Jag vill bli frisk. Ska jag kunna bli frisk så behöver jag lugn och ro. Jag vill vara hemma ett tag.
Jag tror inte att jag kommer att tycka om det, att gå hemma dag ut och dag in. Men det kan vara nyttigt för mig. Jag måste ta till mig mina nya mediciner, känna efter om de hjälper. Gör de inte det så får jag byta ut dem igen. Jag måste lära mig att hantera den ångest som kanske inte mediciner kan ta bort. Piller lindrar när det gäller det mentala, de botar inte. Läkningsprocessen måste komma från mig, jag måste arbeta på den.
Det är därför som jag vill vara hemma ett tag. Men som sagt.. Det kommer inte att roa mig. Jag kommer att lida. Men för att bli frisk så måste man ta sig igenom den fasen. Sånt är livet.. Den bittra sanningen..

Jag har även skrivit med tjejen som skrivit Vingklippt Ängel. Jag har som sagt läst boken, jag har dock inte gått igenom samma saker som henne. Men att må psykiskt dåligt vet jag hur det är..
Jag ville visa mitt stöd. Min omtanke. En person som inte varit i våran situation kan omöjligt förstå hur det är, eller hur det känns. En deppig dag kan alla ha, men att vara deppig i flera år utan att veta varför är en helt annan sak.
Jag förväntade mig inget svar, hon känner inte ens mig. Men hon svarade. Det gladde mig!
Vi som mår dåligt måste hålla ihop, endast vi kan förstå innerbörden av psykisk ohälsa. Vi är de enda som har rätten att säga "ryck upp dig" till varandra.

Personer som är konstnärliga är i regel känsligare. När jag var hos överläkaren idag så sa han det, att jag kanske är en konstnärlig person och att jag därför är känslig. Om jag är konstnärlig så är det en egenskap jag har som jag inte vet om. Visst, kallar man skrivande konstnärlig så är jag det. Men att jag är en känslig person det har jag vetat länge.

Nej nu ska jag återgå till mitt sällskap. Klockan är mycket nu ju..
Sova sova.. !!


Peace and Love,
Isse