öhm..
Det där med rubriker är ganska svårt. Jag vet typ aldrig vad jag ska skriva, det slutar med att det att man mixar ihop hela alfabetet. Typ.
Vad har hänt sedan sist då? Det har inte hänt mycket alls faktiskt. För första gången på.. Flera år, måste det nog vara.. Så har jag fått fjärillar i magen (!). Det får jag ALDRIG. Nästan, det är tydligt det. Ja, det händer ytterst sällan. Det är en skön känsla.
Mitt humör är lite mer uppåt i alla fall. Jag har varit ganska glad de senaste timmarna. Det kommer några dalar där emellan men de kan åtgärdas. Så länge folk pratar och kan skämta med mig så kan mitt dåliga humör avledas. Att jag själv kan prata och skratta är ett plus. Jobbar man med Jimmy så är det omöjligt att vara arg. Det slutar alltid med att man skrattar åt att man själv är arg. Sen har jag jobbat med Kim också, han kan verkligen se mig. Han ser alltid när jag är arg eller ledsen, det är skönt. Med honom kan jag vara migsjälv, hur dåligt jag än mår. Han är världens gulligaste.
Det enda jag just nu är arg för är att "han" säger att depressioner inte är någon sjukdom. Det är en FOLKSJUKDOM. Det är bland det vanligaste som finns. Jag kan fortfarande inte förstå det. Och att det är just "han" som säger det spelar ingen roll, bara det att någon säger det alls gör mig arg. Jag blir fruktansvärt arg. Ord kan inte beskriva. Men på ett annat sätt så gör det mig ledsen. Att någon bara kan lämna en person för att denne lider av en depression och ångest. "Hör av dig när du mår bättre". Vänner finns där oavsett hur man mår, och speciellt när de inte mår bra. Han har sett allt, allt och lite till. Han har sett sidor hos min som ingen annan sett. Han har sett precis ALLA mina betéenden. Inkl hur jag är på fyllan och när jag är full så framkommer min verkliga instabilitet. Och det var väl där som min nya sida kom fram.. Antar jag..
Nej. Att människor bara kan vifta bort någons psykiska problem gör mig ledsen, och det är inte bara när det gäller migsjälv. Att förstå andra människor är en gåva. Det är långt ifrån alla som har den förmågan.
Depressioner kan i värsta fall leda till döden. Döden går aldrig att "ta tillbaka". Ingen verkar inse det verkliga allvaret. Det behöver inte vara så, men många inser det bara när det kanske är för sent. Personen kan verka må jättebra. Man behöver inte alltid kunna se på en person om just hon/han är deprimerad, likaväl som man inte alltid kan se på en alkoholist att hon/han har alkoholproblem.
Jag blir så arg. Varför kan folk inte bara lyssna och ta till sig saker? Vem har rätten att döma någon annans mående? Vem har rätt att döma mitt mående? Det är nog bara jag..
Ingen kan ta någon annans känslor ifrån dem. Även om jag dagligen önskar att någon kunde ta bort mina känslor. Det vore skönt. Hur känns det att må riktigt bra? Att känna att "den här dagen är helt unik i sig, den här dagen kommer jag alltid att minnas med ett leénde på läpparna". Jag minns inte senast jag kände så. Jag står ut, jag gör det än. Men jag vet inte hur länge till jag kommer att stå ut. Snart kommer jag att få nog. Jag blir less på att alltid behandlas precis som om jag klarar av vad som helst. Jag gör inte det.
Jag vill hem. Jag vill till den plats jag hör hemma.
Nu ska jag sova. Är trött.
När är jag inte trött? Hah.
Peace and Love,
Isse
