onetruefairytale

Dagen har varit ganska bra. Jag gungade aldrig så länge, men det var roligt så länge det varade!
Det blev en grymt sen sängläggning. Vid sju imorse? Ja, jag tror det. Jag provade min nya "sömntablett", det är egentligen ingen sömntablett så. Den är inte beroendeframkallande. Det känns skönt. Har haft både Stilnoct (som till slut inte ens tog på mig, och den är rätt stark ändå) sen fick jag Imovane som inte är en snabbverkande sömntablett. Stilnoct är det. Imovane verkar inte lika snabbt och håller sin effekt längre istället. Tror att det är något sånt i alla fall. Men jag kan inte sova utan dem så därför tog jag och Göran bort dem senast jag var hos honom. Jag valde en "sömntabeltt" som inte är beroendeframkallande. Den är bara lugnande och jag blir yr på den med. Helt underbart. Jag kan sova nu!
Jag vägrar bli en pillerknaprare!!

Jag måste säga att jag mår bra nu. Känslomässigt så mår jag på ett sätt bättre och bättre. Det enda som känns tungt nu är att jag inte kan komma till ro. Jag vet inte.. Det är lite konstigt det dära..
Men det går åt rätt håll i alla fall. Det är bara lite upp och ner för mig. Jag har personer i mitt liv som kan få mig att må bra. Örnie och farmor framför allt. De är helt underbara. Jag älskar dem så mycket.
Mina svackor är inte mycket att göra åt. Jag får helt enkelt kämpa för att ta mig ur dem.
Det som känns bäst just nu är att jag slipper den/det som ger mig den värsta ångesten. Det är jag oerhört tacksam för, livet känns mycket lättare nu. Men visst är det tråkigt att det blev som det blev, det tycker jag, samtidigt som jag känner ett stort hat mot allt det han gjorde mot mig. Allt var alltid mitt fel. Men nu när jag ser att jag faktiskt kan fungera med andra människor så undrar jag vems fel allt egentligen var..
Örnie orkar med mig, honom får jag inga utbrott på.. Jag känner mig aldrig misslyckad och ensam när jag är med honom.. Vad kan det bero på? Hur kan han orka? Jag har precis samma diagnos nu som jag hade för ett år sen.
Det är lite lustigt det där..


Allt jag ville ha var kärlek
Men jag fick den aldrig
Allt var alltid mitt fel, allt vändes alltid emot mig
Jag är alltid den svaga länken
Det är jag som ska rycka upp mig, bli positiv, ta tag i mina problem
Du lyssnade aldrig på mig, men samtidigt så du klagade alltid på att jag aldrig sa något
Jag var så rädd för att bli lämnad ensam
När jag väl sa något så vändes mina ord emot mig
Du vände dem emot mig
Till slut så började jag hata mig själv
Allt jag kände var hat, jag fick aldrig lyssna på mina känslor
Det var bara du hela tiden
Du såg mig aldrig, du hörde aldrig vad jag ville säga
Allt handlade om dig, när du väl såg hur jag mådde så skulle allt göras på ditt vis
Senare kom mina destruktiva betéenden, det var då jag gick in i väggen
Jag trodde aldrig att jag skulle klara det, min tro på migsjälv var förlorad

Men jag gav aldrig upp, jag trodde att jag hade gjort det
Det hade jag inte, någonstans inom mig så fanns styrkan
Jag tog mig upp
Jag kunde se igen, jag kunde känna bra känslor
Hatet fanns där, men nu var den inte lika påtaglig
Allt kändes plötsligt inte lika hopplöst, jag hade en tro
Den har jag aldrig tappat, aldrig någonsin, hur dåligt jag än mått
Någon vakade över mig, Någon fanns alltid där, Han hjälpte mig upp

Någon annan kom in i mitt liv
Jag kunde aldrig gissa mig till hur bra allt skulle bli
Varför vet jag inte, men han visade sig vara den bästa på länge
Mina destruktiva betéenden försvann helt plötsligt, jag hann inte ens reagera själv
Plötsligt hade jag den där kärleken jag saknat
Jag fick tillbaka min tro på migsjälv,
jag känner mig trygg
Nu är jag glad, jag kan känna lycka
Och framför allt, jag kan känna kärlek igen
Jag har någon som jag tycker om, någon som kan lyssna och se mig för den jag är
Nu har jag allt jag så länge drömt om

Bara man tar en person som mår dåligt på rätt sätt så behöver det nödvändigtvis inte handla om att den andre ska orka med en. Men kan man inte lyssna och kan man inte förstå så blir det fel. Då förvandlas allt till en kamp. En kamp om att orka med och för den som mår dåligt så blir det en kamp om att överleva. Det var den kampen jag fick känna på. Allt jag ville var att han skulle lyssna, att han skulle trösta mig när jag var ledsen. Men han kunde inte, han visste inte hur eller knappt varför. Och då slår allt fel. Och framför allt, den som redan mår dåligt mår bara ännu sämre. Och självklart blir det genast jobbigare för den som ska finnas där och ta hand om personen. Båda kommer att stupa i slutendan.

Idag kan jag säga att jag mår mycket bättre. Jag tänker sällan tillbaka. Jag vill inte tänka på det som var för en månad sen eller två. Ärligt talat så kan jag säga att jag gått vidare. Det enda jag behöver idag är att få ett perspektiv på det som var. Var det mig det var fel på? Vad kunde jag ha gjort för migsjälv? Jag vill helt enkelt ta lärdom av min dumhet och min naivitet. Lära mig att se till mitt eget bästa istället för att gräva ner migsjälv i skiten.
Nu har jag någon som kan lyssna utan att döma ut mig. Jag har någon som kan trösta mig och ta hand om mig.
Jag har lärt mig att tycka om människor igen. Och de känslor jag känner för denna person har jag aldrig upplevt förr. Jag mår bra av de känslorna. Jag kan säga att jag är kär. Jag börjar läka ihop inombords.
Det jag känner idag gör mig hel.
Nu är allt bra igen och jag är så glad över det.

Att ha en famn att krypa upp i när man är ledsen gör så mycket. Bättre tröst kan man inte få.
Och att slippa frågor och någon som stirrar på en när man gråter är helt underbart. Bara att ha någon där känns bra, ord behövs inte. Det räcker med att någon om håller om en.

Jag är lycklig. Jag är glad.
Jag kan känna kärlek.
Vad mer kan man begära?

Peace and Love,

Isse