onetruefairytale

Jag har tappat energin och kommit över min ilska. När jag fick ett sms om jag ville ha en fördelsedagspresent så kunde jag inte låta bli att känna något. Tanken var ju fin. Inte för att jag blev förälskad på nytt eller något, absolut inte. Jag kunde bara känna lite medmänsklighet. Det var det som hände, det var det jag kände.
Men först blev jag förbannad. Vi säger upp kontakten, och nästa dag så frågar han om jag vill ha en fördelsedagspresent? Vad var det om då? Visst, han fick en av mig. Men det betyder inte att jag vill ha en tillbaka. Jag tycker om att köpa saker åt andra. Jag är sån. Och jag ville att han skulle ha det där halsbandet, för han ha velat ha ett sånt jättelänge. Men jag behöver inte ha något tillbaka. Det fanns ingen baktanke alls.

Vi har delat många minnen tillsammans. Vi har lagt i lappar i varandras kassor där det står "jag älskar dig".
Han kom med rosa rosor till mig på julafton hemma hos mamma. Jag minns vår första kyss. Och när hans batteri i bilen tog slut utanför mammas hus när jag bodde där och han skjutsat hem mig efter att vi jobbat natt och stängt tillsammans. Vi var båda blyga om att fråga om den andre ville sova tillsammans. Därav batteristopp.
Vi fick putta bort bilen så att mammas kille skulle kunna köra ut när han skulle iväg till jobbet.
Jag kan även minnas en av hans första blickar han gav mig när vi satt i soffan hemma hos honom, det var kanske första eller andra gången jag var hemma hos honom. Han hade en speciell blick. Precis som att jag var det vackraste han sett. Han var faktiskt ganska romantisk på den tiden.
Hans föräldrar. De är bland de trevligaste jag träffat. Så glada och trevliga. Jag tyckte om dem.
När han var utomlands och kom hem så hade han köpt en massa presenter till mig, det var typ fyra eller fem. Han hade handlat mer saker till mig än till sigsjälv.
Eller de första gångerna han blev arg på mig, när han fick se min min (jag blev ju ledsen, fast jag inte grät) så började han gråta och sa förlåt gång på gång. Han kramade mig.
Det finns en massa minnen att se tillbaka på. Egentligen.

En del av dem är fina, det är de. Men allt blev annorlunda sen. Han förvandlades till en känslokall person. Han blev som ombytt. Jag kunde inte känna igen honom längre, han var inte den jag en gång blev förälskad i. Anledningen till att jag bröt ihop så som jag gjorde var för att jag kände mig så ensam. Jag saknade den jag en gång träffat. Jag ville bara ha tillbaka honom, den han en gång visat sig vara.
Tids nog gav vi upp. Vad hade vi att kämpa för? Allt blev bara fel, vi förstod aldrig varann. Inget blev så som vi ville. Det var tråkigt. Men nu har jag äntligen lämnat det där bakom mig. Jag vill inte träffa honom mer och det av den anledningen att vänskap inte heller funkar. Uppenbarligen. Jag har givit det försök på försök, men jag vill inte ha någon i mitt liv som bara får mig att må dåligt. När jag har fått nog så har jag fått nog. Jag vill vara snäll, jag vill vara tillmötesgående, med alla. Men jag måste se till mig själv ibland också. Vad behöver jag? Vad får mig att må bra? Vad får mig att må dåligt? Det dåliga måste bort, ingen vill ha dåliga saker i sitt liv.
Ibland är han bra, självklart. Nu har han visat en bra sida. Men sen då? Ger jag det ännu en chans så kommer jag bara att gå och vänta på att han ska bli sur eller grinig över något jag gör eller säger och sen är min ångest där igen. Jag vill inte ha det så, och det vill nog inte han heller.

Jag säger inte att han är dålig. Han är bara inte bra för mig. Men träffar han den rätta så kommer han nog att bli en av de bästa. Men det kommer aldrig att vara jag. Det är heller inget jag önskar. Det är som det är, och det är okej. Faktiskt. Jag blir bara glad för hans skull om han får träffa någon och bli lycklig med henne. Det han gjort mot mig har inget med framtiden att göra, eller hans blivande att göra. Han kommer att kunna börja om på nytt och det är bara något positivt.

Jag önskar att vi kunde vara vänner. Han har ändå ställt upp en hel del för mig med, som när han tog mig till läkaren. Hade han inte tvingat iväg mig så vet jag inte vad som hade hänt med mig. Jag hade aldrig tagit tag i det själv i alla fall. Ingen annan visste heller hur jag hade det. Det var bara han som fick se mina allra sämsta sidor och humör. Det är jag honom evigt tacksam för.
Men allt det dåliga väger sorgligt nog tyngst, även om jag kan bortse från det numera. Och det är jag glad för att jag kan. Nu slipper jag gå runt och vara arg och förbannad.

Jag har kommit över det här. Jag är fri från ännu en demon.
Ord kan inte beskriva hur skönt det känns.
Jag är jag igen.