änglar och demoner
I kväll så har jag och min älskade sambo sett den vidrigaste filmen någonsin. Filmen i sig var egentligen inte så äcklig, utan det var snarare det att den är filmad i verkligheten som gjorde den äcklig. Paranormal activity heter den för övrigt. Jag vet inte hur jag ska förklara, det är så svårt och simpelt på samma gång. Men tjejen är hemsökt av en demon och sen får man se hur den "visar sig" för henne och hennes kille. Demonen drar tjejen ur sängen mitt i natten bland annat. Det var sjukt. När jag berättade för mormor om filmen så sa hon bara att det nog bara är ett skämt, inte på riktigt. Men grejen är den att jag tror på såna där saker. Jag tror på att människor kan finnas kvar på jorden efter döden, jag tror på himmel och helvete och därmed demoner (som då, enligt mig, tillhör helvetet. Det är precis som att jag tror att vi alla har en skyddsängel, den tillhör himlen). Och det jag såg i kväll är bland det hemskaste jag sett. Tänk om jag skulle få en demon efter mig! Inte för att jag tror det, men skulle jag få det så skulle jag skära halsen av mig, jag skulle inte stå ut! Aldrig!
Nej, det var på ett sätt en sevärd film, just för att jag personligen älskar allt som är verklighetsbaserat. Men jag skulle också ha klarat mig utan att ha sett den där filmen. Så det är lite både och. Men jag skulle varna känsliga tittare, inte pga blod, för det var knappt något sånt i filmen, men det har med andliga väsen att göra. Jag tycker att sånt är värre än blod, för blod tillhör mänskligheten och det går att torka bort om man själv skulle råka ut för det. Men andliga väsen tillhör inte mänskligheten, och de går inte att bara torka bort. Man har ingen kontroll över sånt och det är det som gör det så skrämande. Är det något jag är livrädd för så är det såna där saker, det är värre än spindlar. Det som visades i filmen skulle kunna vara en psykos, och tänk om man skulle uppleva såna där saker, är man inte galen så blir man. Å ena sidan kan det vara en psykos, men tänk om det inte är det? Bara ovissheten om det är på riktigt eller inte skulle göra MIG galen. Att veta skulle vara en trygghet. Ja, faktiskt, för då kan man åtminstone söka rätt hjälp.
Det ska bli så skönt att vara ledig i morgon. Jag kom ner till ett kaos imorse. Jag trodde att jag skulle kunna börja med mitt tidigare, men icke. Inte tänkte jag på att det skulle vara ommöblerat, jag visste hurvida de skulle skruva bort saker och inte ens en gång. Jag väntade snällt i en timme. Det fanns inget jag kunde göra. Men men, jag ringde Jompa och sen hade jag fördrivit ett x antal minuter där. Sedan så flöt allt på bättre än vad jag kunnat tro. Jag blev klar i tid och allt, så det var skönt.
Det är så tråkigt att folk i min närvaro inte mår bra. Jag känner mig så maktlös. Jag vet inte vad jag ska göra.
Ibland så inbillar jag mig att många gräver ner sig i sina arbeten, jag tror att det är ett vanligt fenomen inom alla branscher. Jag brukade göra det, jag var bitter över det mesta och att se allt dåligt var inte alls svårt. Men nu så kan jag börja se allt bra igen, jag känner mig inte bitter utan jag trivs med allt och alla för det mesta. Självklart har jag mina dåliga dagar, och visst skulle jag vilja pröva på något nytt. Vem vill inte det om man varit på samma ställe under en längre tid? Men jag trivs, det gör jag, och jag tycker om mina kollegor. Jag tycker om dem alla på ett eller annat sätt, jag kan se något bra i alla ärligt talat. Det är så skönt!
Det är inte lätt att jobba uppe i arslet på varandra hela dagarna, vi jobbar så nära varandra att det ibland kan kännas som att man inte alls har något eget utrymme. Men det är så det är, man kan inte vara kräsen som en enstöring. Det är bara att göra det bästa av allt, se något positivt och se det som en erfarenhet och göra något bra av den. Men det viktigaste av allt tror jag är att ha ett liv utanför jobbet, vilket yrke man än må ha. Inget yrke är perfekt, det finns alltid någon liten liten detalj som inte riktigt passar en. Det är vad jag tror.
Se till att må bra, se det som en erfarenhet, var glad, sprid kärlek, var positiv, engagerad och ta lärdom.
Det går. Tro mig. Det är inte mycket som är dåligt rakt igenom. Var en optimist så går det mesta. Att vara bitter löser inga problem.
Jag älskar min familj, jag älskar mina vänner, jag älskar min sambo och vår hund, jag älskar mitt arbete (fast det inte är perfekt, men mina kollegor gör det möjligt för mig, tack) och jag älskar min lägenhet och kyrkan.
Jag kan känna någon sorts kärlek till allt, och det är jag så tacksam för <3
Men nu ska jag se på film med min rara sambo och vårt barn.
Massor av kärlek till dem <3 Ni är underbarast!
Peace and Love,
Isse
Nej, det var på ett sätt en sevärd film, just för att jag personligen älskar allt som är verklighetsbaserat. Men jag skulle också ha klarat mig utan att ha sett den där filmen. Så det är lite både och. Men jag skulle varna känsliga tittare, inte pga blod, för det var knappt något sånt i filmen, men det har med andliga väsen att göra. Jag tycker att sånt är värre än blod, för blod tillhör mänskligheten och det går att torka bort om man själv skulle råka ut för det. Men andliga väsen tillhör inte mänskligheten, och de går inte att bara torka bort. Man har ingen kontroll över sånt och det är det som gör det så skrämande. Är det något jag är livrädd för så är det såna där saker, det är värre än spindlar. Det som visades i filmen skulle kunna vara en psykos, och tänk om man skulle uppleva såna där saker, är man inte galen så blir man. Å ena sidan kan det vara en psykos, men tänk om det inte är det? Bara ovissheten om det är på riktigt eller inte skulle göra MIG galen. Att veta skulle vara en trygghet. Ja, faktiskt, för då kan man åtminstone söka rätt hjälp.
Det ska bli så skönt att vara ledig i morgon. Jag kom ner till ett kaos imorse. Jag trodde att jag skulle kunna börja med mitt tidigare, men icke. Inte tänkte jag på att det skulle vara ommöblerat, jag visste hurvida de skulle skruva bort saker och inte ens en gång. Jag väntade snällt i en timme. Det fanns inget jag kunde göra. Men men, jag ringde Jompa och sen hade jag fördrivit ett x antal minuter där. Sedan så flöt allt på bättre än vad jag kunnat tro. Jag blev klar i tid och allt, så det var skönt.
Det är så tråkigt att folk i min närvaro inte mår bra. Jag känner mig så maktlös. Jag vet inte vad jag ska göra.
Ibland så inbillar jag mig att många gräver ner sig i sina arbeten, jag tror att det är ett vanligt fenomen inom alla branscher. Jag brukade göra det, jag var bitter över det mesta och att se allt dåligt var inte alls svårt. Men nu så kan jag börja se allt bra igen, jag känner mig inte bitter utan jag trivs med allt och alla för det mesta. Självklart har jag mina dåliga dagar, och visst skulle jag vilja pröva på något nytt. Vem vill inte det om man varit på samma ställe under en längre tid? Men jag trivs, det gör jag, och jag tycker om mina kollegor. Jag tycker om dem alla på ett eller annat sätt, jag kan se något bra i alla ärligt talat. Det är så skönt!
Det är inte lätt att jobba uppe i arslet på varandra hela dagarna, vi jobbar så nära varandra att det ibland kan kännas som att man inte alls har något eget utrymme. Men det är så det är, man kan inte vara kräsen som en enstöring. Det är bara att göra det bästa av allt, se något positivt och se det som en erfarenhet och göra något bra av den. Men det viktigaste av allt tror jag är att ha ett liv utanför jobbet, vilket yrke man än må ha. Inget yrke är perfekt, det finns alltid någon liten liten detalj som inte riktigt passar en. Det är vad jag tror.
Se till att må bra, se det som en erfarenhet, var glad, sprid kärlek, var positiv, engagerad och ta lärdom.
Det går. Tro mig. Det är inte mycket som är dåligt rakt igenom. Var en optimist så går det mesta. Att vara bitter löser inga problem.
Jag älskar min familj, jag älskar mina vänner, jag älskar min sambo och vår hund, jag älskar mitt arbete (fast det inte är perfekt, men mina kollegor gör det möjligt för mig, tack) och jag älskar min lägenhet och kyrkan.
Jag kan känna någon sorts kärlek till allt, och det är jag så tacksam för <3
Men nu ska jag se på film med min rara sambo och vårt barn.
Massor av kärlek till dem <3 Ni är underbarast!
Peace and Love,
Isse
Kommentarer
Trackback
