att vara pappas lilla flicka
Det verkar som att jag fortfarande är det. På många sätt är jag också vuxen i hans ögon, men när det gäller killar så är jag definitivt inte vuxen. Ingen är god nog åt pappas tjej. Det må vara, jag har inte speciellt bra smak..
Eller kallas det otur? Kallas vad det vill kallas, de flesta är olyckor. Men när det gäller kyrkan så vill jag välja själv. Jag behöver kyrkan, jag vill vara där. Just nu så vill jag lägga all den tid och ork jag har på den för att orka med allt annat. Jag älskar kyrkan och jag älskar människorna där, kan jag få ha det? Kan jag få göra det jag känner att jag behöver göra? Det är inte män vi pratar om, det är kyrkan och allt jag tror på i den här världen.
För en gångs skull så känns det som att jag vill göra något vettigt, något som är BRA för mig. Det känns som att jag valt något som är livsbejakande, och det är precis vad kyrkan är.
Jag har funnit min fristad. Jag har funnit en plats där jag kan vara jag. Jag kan andas igen och jag orkar till och med med det, det känns inte längre som att luften håller på att gå ur mig så fort jag försöker att ta ett andetag. Jag kan ta det där andetaget nu. Och jag vill andas! Så kan jag snälla få göra det i fred?
Jag vet att min pappa menar väl. Jag vet att han bara tänker på mitt bästa. Men som sagt, det är inte män, barn och giftemål vi pratar om. Det är heller inte Hells Angels som mitt intresse fallit för. Det är kyrkan.
Det är inte alltid så lätt med fäder. Numera så tänker jag välja vad jag berättar för honom, orkar inte med en till utskällning.
Nåja.
Jag fick trevligt besök igår i alla fall. Ett efterlängtat besök var det. Jag har saknat dig.. Kan inte du bara flytta in här så att jag kan få krama på dig varje kväll istället bara för ibland?
Jag uppskattar dina kramar, din närhet.. Jag uppskattar din vänskap och omtanke. Jag älskar dig.
Nu har jag tagit en långpromenad med lillgubben. Det var skönt, så skönt. Jag känner mig trygg med honom även om jag är ute sent på kvällen och det är mörkt och kymigt. Ja, inte för att jag skulle vilja gå ensam mitt ute i skogen eller mitt ute i Nacksta med han när det är mörkt.. Det skulle jag aldrig göra. Men är det här på Södermalm så går det rätt hyfsat. Det är så mysigt. Bättre sällskap skulle en människa inte kunna ha, än en hund! Jag skulle vilja bo ute på landet med honom och min sambo. Det skulle vara trevligt tror jag.
Aja. Men nu ska jag gå in och duscha och äta lite! Har knappt ätit något idag!
Matproblem.. Usch och fy.
Peace and Love,
Isse
Eller kallas det otur? Kallas vad det vill kallas, de flesta är olyckor. Men när det gäller kyrkan så vill jag välja själv. Jag behöver kyrkan, jag vill vara där. Just nu så vill jag lägga all den tid och ork jag har på den för att orka med allt annat. Jag älskar kyrkan och jag älskar människorna där, kan jag få ha det? Kan jag få göra det jag känner att jag behöver göra? Det är inte män vi pratar om, det är kyrkan och allt jag tror på i den här världen.
För en gångs skull så känns det som att jag vill göra något vettigt, något som är BRA för mig. Det känns som att jag valt något som är livsbejakande, och det är precis vad kyrkan är.
Jag har funnit min fristad. Jag har funnit en plats där jag kan vara jag. Jag kan andas igen och jag orkar till och med med det, det känns inte längre som att luften håller på att gå ur mig så fort jag försöker att ta ett andetag. Jag kan ta det där andetaget nu. Och jag vill andas! Så kan jag snälla få göra det i fred?
Jag vet att min pappa menar väl. Jag vet att han bara tänker på mitt bästa. Men som sagt, det är inte män, barn och giftemål vi pratar om. Det är heller inte Hells Angels som mitt intresse fallit för. Det är kyrkan.
Det är inte alltid så lätt med fäder. Numera så tänker jag välja vad jag berättar för honom, orkar inte med en till utskällning.
Nåja.
Jag fick trevligt besök igår i alla fall. Ett efterlängtat besök var det. Jag har saknat dig.. Kan inte du bara flytta in här så att jag kan få krama på dig varje kväll istället bara för ibland?
Jag uppskattar dina kramar, din närhet.. Jag uppskattar din vänskap och omtanke. Jag älskar dig.
Nu har jag tagit en långpromenad med lillgubben. Det var skönt, så skönt. Jag känner mig trygg med honom även om jag är ute sent på kvällen och det är mörkt och kymigt. Ja, inte för att jag skulle vilja gå ensam mitt ute i skogen eller mitt ute i Nacksta med han när det är mörkt.. Det skulle jag aldrig göra. Men är det här på Södermalm så går det rätt hyfsat. Det är så mysigt. Bättre sällskap skulle en människa inte kunna ha, än en hund! Jag skulle vilja bo ute på landet med honom och min sambo. Det skulle vara trevligt tror jag.
Aja. Men nu ska jag gå in och duscha och äta lite! Har knappt ätit något idag!
Matproblem.. Usch och fy.
Peace and Love,
Isse
Kommentarer
Trackback
