en tanke..
Jag sitter ute och röker. Tänker på den senaste tiden som varit, men nej, jag kommer inte fram till något vettigt. Det enda jag kommer fram till är att framtiden är det enda jag har. Det är den som betyder något, eller kommer att betyda något. Allt jag vet nu är att jag är så glad över min sambo och vårat barn. De två betyder mer än allt annat för mig. De två och min änglafarmor & pappa. Och mina bröder. Ja, många betyder massor för mig, men min sambo, lillgubben & Bumbi är de två som finns här hela tiden.
Det förflutna kommer alltid att betyda något, men "tragedier" kommer man alltid över. På ett eller annat sätt. Det finns där, men låt det då finnas där. Jag har slutat att fälla tårar över det, för det kommer aldrig att kunna spolas bort. Man måste acceptera och gå vidare. Man ska tillåta sig att sörja och gråta, och det har jag gjort, men nu får det vara bra. Tårar är ett sätt att ventilera, det är ingen lösning.
Män.. Om de bara visste hur de kan ställa till det (ja, och kvinnor givetvis, men jag ligger inte med kvinnor och är ännu mindre tillsammans med dem).
Det är rätt kul att tänka tillbaka på relationer man befunnit sig i. Man blir lika förvånad varje gång över hur man kunde stå ut. Jag har haft bra relationer, men det är väl bara en av dem som varit riktigt bra. Det var då jag upplevde och kände saker som var helt nytt för mig. Jag blev överrumplad och fylld av mängder av positiv energi. Det var helt underbart. Jag älskade varje sekund och jag kommer alltid att minnas dessa stunder. För mig vad det kärlek. Han var kärlek. Kära nån.. Minnen..
Ja, det är det bästa jag varit med om. Men jag kan inte rädda vad som gått förlorat, jag vill inte göra det heller. Saker och personer som för mig är nersmutsat vill jag inte ha tillbaka. Det är bara sån jag är. Det går inte att reparera, det är bara att få vidare och behålla det som en gång var bra i minnet.
Min största kärlek är ändå Jompa. Inte för att jag är kär i han, men för att han alltid funnits där. Han är nog det närmste kärlek jag kan komma. Han gör mig glad, han gör mig lycklig. Han är en man som ingen annan kan mäta sig med. Alla borde ha en Jompa i sitt liv. Han kan bota ångest (!). Vem har den gåvan? Inte jag i alla fall.....
Jag kan inte ens bota min egen. Om jag ändå kunde göra det........
Min farmor säger alltid till mig att jag ska ringa honom när jag har ångest, det är bättre än alla mina andra metoder. Metoder som jag inte ens har någon kontroll över, jag bara gör något.
Han är den bästa. Verkligen..
Nej jag undrar om jag ska ta och gå och lägga mig. Lillgubben är rastad, hemmet är städat och tvätten är tvättad.
Kan jag har något mer kvar? Ja, jag måste plocka ur plaggen ur torktummlaren. Men det går fort att göra.
Bäsen träffade en annan bebisvovve idag, och det gick bra! Hör och häpna! Jag blev så stol! En stolt mamma var jag! :D
Livet är härligt ändå. Bara man är på bra humör!
Peace and Love,
Isse
Det förflutna kommer alltid att betyda något, men "tragedier" kommer man alltid över. På ett eller annat sätt. Det finns där, men låt det då finnas där. Jag har slutat att fälla tårar över det, för det kommer aldrig att kunna spolas bort. Man måste acceptera och gå vidare. Man ska tillåta sig att sörja och gråta, och det har jag gjort, men nu får det vara bra. Tårar är ett sätt att ventilera, det är ingen lösning.
Män.. Om de bara visste hur de kan ställa till det (ja, och kvinnor givetvis, men jag ligger inte med kvinnor och är ännu mindre tillsammans med dem).
Det är rätt kul att tänka tillbaka på relationer man befunnit sig i. Man blir lika förvånad varje gång över hur man kunde stå ut. Jag har haft bra relationer, men det är väl bara en av dem som varit riktigt bra. Det var då jag upplevde och kände saker som var helt nytt för mig. Jag blev överrumplad och fylld av mängder av positiv energi. Det var helt underbart. Jag älskade varje sekund och jag kommer alltid att minnas dessa stunder. För mig vad det kärlek. Han var kärlek. Kära nån.. Minnen..
Ja, det är det bästa jag varit med om. Men jag kan inte rädda vad som gått förlorat, jag vill inte göra det heller. Saker och personer som för mig är nersmutsat vill jag inte ha tillbaka. Det är bara sån jag är. Det går inte att reparera, det är bara att få vidare och behålla det som en gång var bra i minnet.
Min största kärlek är ändå Jompa. Inte för att jag är kär i han, men för att han alltid funnits där. Han är nog det närmste kärlek jag kan komma. Han gör mig glad, han gör mig lycklig. Han är en man som ingen annan kan mäta sig med. Alla borde ha en Jompa i sitt liv. Han kan bota ångest (!). Vem har den gåvan? Inte jag i alla fall.....
Jag kan inte ens bota min egen. Om jag ändå kunde göra det........
Min farmor säger alltid till mig att jag ska ringa honom när jag har ångest, det är bättre än alla mina andra metoder. Metoder som jag inte ens har någon kontroll över, jag bara gör något.
Han är den bästa. Verkligen..
Nej jag undrar om jag ska ta och gå och lägga mig. Lillgubben är rastad, hemmet är städat och tvätten är tvättad.
Kan jag har något mer kvar? Ja, jag måste plocka ur plaggen ur torktummlaren. Men det går fort att göra.
Bäsen träffade en annan bebisvovve idag, och det gick bra! Hör och häpna! Jag blev så stol! En stolt mamma var jag! :D
Livet är härligt ändå. Bara man är på bra humör!
Peace and Love,
Isse
Kommentarer
Trackback
