i mina drömmars värld
Vill jag plugga eller vill jag bara skaffa mig ett annat jobb? Vad jag vill göra med mitt liv vet jag redan, det har jag vetat länge. Lika länge som denna längtan funnits inom mig. Allt jag strävar efter är att finna värme, glädje och kärlek i min omgivning. Jag vill inte ha allt det kalla och råa som finns i den här världen, det äcklar mig. Onda människor vill jag bara spotta och skita i ansiktet.
Hur människor och djur (alla levande varelser) far illa gör ont i mig. Jag har inget emot att äta kött och jag dömer heller inte andra som gör det. Men ju mer jag tänker på det ju mer ifrågasätter jag att jag själv äter det. Vad vet jag om vad det stackars djurets missöde? Om det ens mötte ett missöde? Jag vill inte stödja sånt. Detsamma gäller smink, kläder.. Ja ALLT. Men kan man tänka så om ALLT? Nej, det kan man inte och gör man det så hinner man inte tänka på något annat. Men! Man kan begränsa sig, man kan välja de bätter/de bästa produkterna och sen prioritera bort sina sekundära behov. Hundmat och kattmat hatar jag att behöva handla, där vet man aldrig vad som gömmer sig i burken. Men det är samma där, man kan inte tänka "tänk om", men man kan ju välja det minst misshandlade innehållet.
Världen och alla människor äcklar mig, allt äcklar mig. Det mesta faktiskt. Jag försöker att inte tänka så mycket på det men ibland så kommer det en våg av hat och förakt över mig. Är det såhär jag ska leva? Ska jag behöva stå ut med allt det bittra, falska, respektlösa? Mycket är så känslolöst, det finns ingen kärlek och omtanke i något i min omgivning känns det som.
Lilltjejen har blivit utvisad också. Så det känns som att det inte finns någon som helst rättvisa i den här världen. Men har jag någonsin trott det? Jag har haft så mycket att tänka på så jag har inte ens hunnit varit ledsen över det, ledsen brukar jag kunna vara och ha tid till, men inte nu. Jag har knappt hunnit tänka på det fören nu ens.
Jag har inte tid att gå en kurs med min hund, jag har inte tid att gå ut med han och det speciellt med tanke på hans "problem", jag har inte tid med min hamster, jag har inte tid att sätta mig ner med räkningarna, jag har inte tid med att hälsa på min familj, jag har inte tid med mig själv och jag har inte tid att vara sjuk. Jag FÅR INTE vara sjuk. Vad har jag då tid med? Vad får jag då göra? Jo, jobba. Men saken är den att jag får ta mig tid till allt det där och är jag sjuk så är jag hemma (speciellt om jag har feber). Det finns dem som dött pga att de har jobbat eller varit aktiv vid förkylning (förmodligen feber) och jag känner inte för att dö vid denna låga ålder. Och att det finns dem som inte kan inse det skrämmer mig.
Jag skulle vilja flytta utomlands, bo i en by någonstans och bara leva enkelt. Jag vill leva utan all denna lyx och bara leva och vara den jag är. Jag skulle vilja gifta mig där och låta mina barn växa upp där lyckligt ovetande om alla den misär som gömmer sig i ett land som består av känslan av omedelbar tillfredsställelse. Jag vill inte att mina barn ska behöva uppleva en första fylla, ständiga klädproblem och begär efter både det ena och det andra. Jag vill att de ska få leva ett harmoniskt liv, jag vill att de ska bli lugna individer som kan känna kärlek och med känsla.
Nog för att jag har bott här i Sundsvall bra många år, men jag tänker inte bo här lika många år till. När jag pratade med mormor och morfar om att flytta till en annan stad osv så sa morfar "tänk mormor som bott här i 64 år.." Ångesten jag kände när han sa SEXTIOFYRA år och han menade på att jag också borde kunna bo här lika länge var outhärdlig. Jag skulle aldrig palla det. Efter bara 40 år här skulle jag vara hospitaliserad.
Det är inget fel att ha bott här så länge, min mormor verkar lycklig och det är hon säkert. Men det är inget för mig bara. Jag vill inte bo kvar här och bilda familj precis här i Sundsvall, hellre Uppsala i så fall om det ska vara precis i Sverige.
Jag vill bara komma bort här i från. Jag vill utveckalas och bli mig själv. Jag kan inte alltid vara det där jag befinner mig just nu. Jag kan vara det ibland, och ibland inte. Jag vill befinna mig bland människor som jag kan knyta kontakt med, lära känna och såna som jag kan släppa in en liten bit inpå mig själv. Det är så mycket som människor vet om mig, men den sanningen är så liten så liten. Många tror sig säkert känna mig, men de har ingen aning om vem jag egentligen är. Men jag känner att det är så få som jag verkligen kan lita på. Nu vill jag inte ens att folk ska känna mig, anledningen till att folk visar intresse är enbart för deras nyfikenhets skull. Det är sällan omtanke och jag köper inte det. Då får det vara.
Nåja. Jag har fått ur mig lite. Ja, lite i alla fall..
Ska väl gå in nu. Sova kanske? Inte helt fel. Vill bli frisk någon gång..
Peace and Love,
Isse
Hur människor och djur (alla levande varelser) far illa gör ont i mig. Jag har inget emot att äta kött och jag dömer heller inte andra som gör det. Men ju mer jag tänker på det ju mer ifrågasätter jag att jag själv äter det. Vad vet jag om vad det stackars djurets missöde? Om det ens mötte ett missöde? Jag vill inte stödja sånt. Detsamma gäller smink, kläder.. Ja ALLT. Men kan man tänka så om ALLT? Nej, det kan man inte och gör man det så hinner man inte tänka på något annat. Men! Man kan begränsa sig, man kan välja de bätter/de bästa produkterna och sen prioritera bort sina sekundära behov. Hundmat och kattmat hatar jag att behöva handla, där vet man aldrig vad som gömmer sig i burken. Men det är samma där, man kan inte tänka "tänk om", men man kan ju välja det minst misshandlade innehållet.
Världen och alla människor äcklar mig, allt äcklar mig. Det mesta faktiskt. Jag försöker att inte tänka så mycket på det men ibland så kommer det en våg av hat och förakt över mig. Är det såhär jag ska leva? Ska jag behöva stå ut med allt det bittra, falska, respektlösa? Mycket är så känslolöst, det finns ingen kärlek och omtanke i något i min omgivning känns det som.
Lilltjejen har blivit utvisad också. Så det känns som att det inte finns någon som helst rättvisa i den här världen. Men har jag någonsin trott det? Jag har haft så mycket att tänka på så jag har inte ens hunnit varit ledsen över det, ledsen brukar jag kunna vara och ha tid till, men inte nu. Jag har knappt hunnit tänka på det fören nu ens.
Jag har inte tid att gå en kurs med min hund, jag har inte tid att gå ut med han och det speciellt med tanke på hans "problem", jag har inte tid med min hamster, jag har inte tid att sätta mig ner med räkningarna, jag har inte tid med att hälsa på min familj, jag har inte tid med mig själv och jag har inte tid att vara sjuk. Jag FÅR INTE vara sjuk. Vad har jag då tid med? Vad får jag då göra? Jo, jobba. Men saken är den att jag får ta mig tid till allt det där och är jag sjuk så är jag hemma (speciellt om jag har feber). Det finns dem som dött pga att de har jobbat eller varit aktiv vid förkylning (förmodligen feber) och jag känner inte för att dö vid denna låga ålder. Och att det finns dem som inte kan inse det skrämmer mig.
Jag skulle vilja flytta utomlands, bo i en by någonstans och bara leva enkelt. Jag vill leva utan all denna lyx och bara leva och vara den jag är. Jag skulle vilja gifta mig där och låta mina barn växa upp där lyckligt ovetande om alla den misär som gömmer sig i ett land som består av känslan av omedelbar tillfredsställelse. Jag vill inte att mina barn ska behöva uppleva en första fylla, ständiga klädproblem och begär efter både det ena och det andra. Jag vill att de ska få leva ett harmoniskt liv, jag vill att de ska bli lugna individer som kan känna kärlek och med känsla.
Nog för att jag har bott här i Sundsvall bra många år, men jag tänker inte bo här lika många år till. När jag pratade med mormor och morfar om att flytta till en annan stad osv så sa morfar "tänk mormor som bott här i 64 år.." Ångesten jag kände när han sa SEXTIOFYRA år och han menade på att jag också borde kunna bo här lika länge var outhärdlig. Jag skulle aldrig palla det. Efter bara 40 år här skulle jag vara hospitaliserad.
Det är inget fel att ha bott här så länge, min mormor verkar lycklig och det är hon säkert. Men det är inget för mig bara. Jag vill inte bo kvar här och bilda familj precis här i Sundsvall, hellre Uppsala i så fall om det ska vara precis i Sverige.
Jag vill bara komma bort här i från. Jag vill utveckalas och bli mig själv. Jag kan inte alltid vara det där jag befinner mig just nu. Jag kan vara det ibland, och ibland inte. Jag vill befinna mig bland människor som jag kan knyta kontakt med, lära känna och såna som jag kan släppa in en liten bit inpå mig själv. Det är så mycket som människor vet om mig, men den sanningen är så liten så liten. Många tror sig säkert känna mig, men de har ingen aning om vem jag egentligen är. Men jag känner att det är så få som jag verkligen kan lita på. Nu vill jag inte ens att folk ska känna mig, anledningen till att folk visar intresse är enbart för deras nyfikenhets skull. Det är sällan omtanke och jag köper inte det. Då får det vara.
Nåja. Jag har fått ur mig lite. Ja, lite i alla fall..
Ska väl gå in nu. Sova kanske? Inte helt fel. Vill bli frisk någon gång..
Peace and Love,
Isse
Kommentarer
Trackback
