onetruefairytale

Jag är så tacksam för mig familj
Jag är tacksam för kyrkan, och alla de som finns där
Jag är oerhört tacksam för min tro, utan den vore jag ingen
Jag är tacksam för min sambo, Malin, och vår hund Cenzo, jag älskar dem så
Jag är tacksam för mitt jobb och mina kollegor
Jag är tacksam för mina vänner, Jompa, Prz, Jonas, Malin, Lillan och alla de andra
Jag är tacksam för mitt hem, jag älskar min lägenhet
Jag är tacksam för mina älskade bröder, den är mina ögonstenar
Jag är tacksam för min änglafarmor, hon är min ängel och min kärlek till henne är oändlig
Jag är tacksam för mina grannar, de är så vänliga, jag tycker om dem
Jag är tacksam för mitt liv, jag har egentligen ingenting alls att klaga över
Jag är tacksam för allt och alla jag har i mitt liv
Jag älskar allt, jag måste bara lära mig att alltid kunna se det

Jag har så mycket att vara tacksam över. Tar man sig egentligen tid till att tänka efter vad man uppskattar här i livet? Hur prioriterar man sin tid, egentligen? Värdesätter man tid och nära och kära så som man borde?
Jag vet att jag inte har gjort det. Ett tag så prioriterade jag bara jobb, typ för någon sommar sen eller så, jag vet bara att jag gjorde det ett tag. Visst ska jag prioritera jobb, men någonstans så måste man dra en gräns och tänka på familj och vänner osv. Jag försöker att se över min tid, när träffade jag mina bröder senast? Förmodligen för alldeles för lång tid sedan. När tog jag mig tid till min sambo och vårat barn senast? Visst ses vi hemma, men när ägnade vi tid åt varandra helhjärtat? Det var också ett tag sedan. Vi bor ihop, men det betyder inte att vi verkligen kan umgås HELA TIDEN. Vi ska jobba, vi ska städa, vi ska sova, äta, skita.. Ja men allt sånt. Det är, för mig, inte att umgås. Det kan snarare nöta på en om det fortlöper så under en längre tid. Igår kollade vi på film tillsammans, då hade vi tid att göra det i lugn och ro. Ingen av oss skulle upp tidigt idag. Då tyckte jag att jag prioriterade min tid rätt, för vi har inte haft någon större tid åt varandra på ett tag nu. Vi behövde det.
Tiden är en kär sak vi har i vårat liv. Det gäller att lägga den på det bästa vi kan, så gott vi kan.
På fredag ska jag till kyrkan i alla fall, jag kan ju inte gå dit på söndag (då jag jobbar) så då känns det extra viktigt att gå dit på fredag. Jag får trösta mig med att jag får vara där en dag denna vecka ändå, även om jag inte kan vara med på sakramentsmötet.. Men som sagt, jobbet är viktigt det med och kyrkan kan jag gå till varannan söndag i alla fall. Det är alltid någonting. Och man kan även kalla detta för att prioritera tiden rätt, jobb när man har sina pass och kyrkan då man inte har några. Man får se till det lilla! Jag tänker inte klaga!

Jag är supertrött ikväll. Jag har träffat min moster och vi var ut med lillgubben, promenad, lek och träning. Det gick hur bra som helst! Sen har jag städat och stökat på här hemma. Jag har även pratat med Prz idag, min pärla. Jag tänker på dig, det ska du veta! Jag älskar dig, glöm aldrig det. Du har mitt hjärta <3
Sen har jag väl egentligen inte gjort så mycket idag, men dagen har varit trött. Mycket trött så jag ska sova tidigt ikväll har jag bestämt. Ska ju upp vid halv fem imorgon då jag ska öppna. Jag ska hinna fika, göra mig klar, gå ut och gå med lillgubben, det känns som att det är tusen saker jag ska göra innan jag kan gå. Samtidigt så känns och låter det inte som så mycket, men jag antar att det känns så bara för att det är så tidigt på dygnet?

Jag saknar pappa. Varför ska det vara så här? Är det en enorm prövning som vi båda åkt på eller vad?
Det känns så surt! Vad ska jag göra? Vad ska jag säga? Jag hade dig aldrig där när jag var liten, du var aldrig min pappa i första hand. Inte i praktiken, du fanns där på telefon. Jag hade din röst, men inte dig. Det är så det känns. Jag känner mig misslyckad i dina ögon. Inget jag gör är riktigt bra, bara ibland, men det räcker inte. Inte för någon av oss. Jag vet inte när jag får se dig eller höra din röst igen, och det känns inte bra. Vi har det bäda svårt, och det har jag överseende med. Men ska jag behöva förlora min pappa bara för det? Igen?! Hur många gånger ska du försvinna innan du kommer för att stanna? Jag vet ingenting. Hur mår du? Vad gör du om dagarna? Mår du bra? Lever du? Mina funderingar tar aldrig slut..
Jag vill ha min pappa. Men jag kan inte ta order, jag är vuxen nu. Att uppfostra mig är för sent. Det skulle ha skett för många år sedan, men det är för sent nu. Råd är råd, det är inte order. Så förlåt för att jag aldrig gjort så som du vill, men jag är vuxen och jag måste ta lärdom av mina misstag. Det är väl något som tillhör livets gång?
Jag älskar dig, av hela mitt hjärta. Jag skulle aldrig vilja ha en annan pappa än dig, vi hör ju ihop du och jag. Jag önskar bara att du fanns där för mig. Jag saknar dig, så mycket så att det gör ont..
Kom tillbaka snart igen.. Jag vet att du finns där, men jag vill kunna se och höra dig också.. <3

Jag kommer att kunna klara mig själv. Jag har gjort det förr och det är inget nytt för mig. Men ens pappa är ju alltid ens pappa. Det är ju så det är.
Jag är bara glad att jag har kyrkan, utan den skulle jag gå in i väggen igen. Känslan att gå dit går inte att beskriva, det är där jag hämtar krafter. Den är marken jag står på. Och Michas familj är ett otroligt stöd, de är helt underbara. Min andra familj, det har de alltid varit för mig.
Jag har så mycket att vara tacksam för. Jag vill bara gråta. Lyckan inom mig är enorm, trots allt som varit.

Jag kan bara be, och hoppas, på att allt kommer att fortsätta såhär.
Nu är allt bra. Nu känns allt okej. Nu mår jag bra.

Tack.

Peace and Love,
Isse