ja, det smärtar mig
Jag har aldrig varit med om denna typ av förändring i livet. Jag går igenom den dagligen, undrar över hur allt kommer att kännas. Jag tror inte att det kommer att kännas hemskt på något sätt, men jag vet att det (precis som allt annat) kommer att vara en process. Känslan varierar. Den känns annorlunda varje dag. Ibland så tänker jag så intensivt på hur det kommer att kännas när planet landar, hur jag kommer att trivas, om jag kommer att vilja stanna eller om jag bara vill ha det som en lång semester. Jag vet inte hur något kommer att se ut! Ovissheten är inte obehaglig på något sätt, den är snarare spännande. Men jag har tusen tankar och funderingar kring precis allt.
Det känns så konstigt att lämna mitt gamla liv bakom mig. Jag tyckte aldrig illa om det, men som sagt så är det heller inget som jag vill stanna kvar i. Det har givit mig en stor erfarenhet och inget är bortkastat. Men det var heller inget liv som fick mig att må speciellt bra. Det fanns bra stunder men desto fler dåliga.
Jag var in på jobbet idag och lämnade tillbaka nyckeln och lämnade sjukintyg. Allt var sig likt och tankarna flöt bakåt i tiden. Alla stunder som var roliga och faktiskt fick mig att känna mig lycklig emellanåt. Alla glada ansikten jag mötte de dagar då jag jobbade, och sen givetvis bittra ansikten. Men vi hade alla våra grimarser vissa dagar. Men oavsett våra humör så har den arbetsplatsen givit mig så mycket. Jag känner en stor tacksamhet mot ALLA som jag spenderat de senaste tre åren med. Alla har givit mig något som betyder för mig. Mer eller mindre. Jag är så tacksam för att jag har fått spendera tid med, och lära känna, er alla. Jag vet att jag har varit bitter stundvis, och inte alltid varit exemplarisk och rättvis. Men jag har alltid tyckt om precis alla mina kollegor på ett eller annat sätt. Mitt humör har en tendens att ta över mig när det blir för mycket, men vad jag känner och tycker och tänker just den stunden har ingen betydelse. Det är inte jag, om jag säger så.
Men jag hoppas att jag också har kunnat ge dem alla något, för dessa personer har givit mig väldigt mycket.
Det är en tid jag aldrig kommer att glömma. Jag har gått igenom många lyckliga och miserabla faser där. Jag har nog känt precis alla känslor som en människa kan känna, det är så det känns i alla fall. Jag har mött så många människor. Jag har lärt känna och vissa har kommit för att stanna, andra tagit en annan väg. Det är så mycket.
Vissa personer kan beröra mig så djupt. Jag vet inte varför eller hur, men de fastnar bara hos mig. Men jag blir bara så ledsen då olyckor drabbar dem. Det gör så ont i mig. Varför ska man behöva stå där helt handfallen? Varför kan man inget göra? Varför kan man inte bara få hjälpa dem? Jag önskar verkligen att jag hade orken och energin att kunna stanna kvar och finnas där. Jag önskar att jag hade den uppgiften i mitt liv (vilket jag egentligen inte vet, men jag tror att man känner och bara vet om det så skulle vara) och att jag lugnt och tryggt kan stanna kvar och bara finnas där. Jag önskar att jag kunde hjälpa ALLA behövande, att jag kunde finnas hos dem alla på en och samma gång. Det spelar ingen roll om det var stora eller små problem. Jag vill hjälpa i vilket fall.
När jag ser dig så faller jag isär inombords. Det krossar verkligen mitt hjärta. Jag vill inte ta farväl, men vad har jag för val? Jag har försökt allt. En del av mig vill aldrig lämna din sida, och en del av mig vill tro. Den delen av mig hoppas varje dag. Men jag måste hålla fast vid mig själv, och minnas vem jag är och vad jag vill. Gud vet hur hårt jag kämpar varje dag, och det är inte lätt. Jag tänker på dig varje dag, precis som att jag ber för dig varje dag. I mitt sinne så finns jag där för dig varje minut och varje sekund. Du finns i mitt hjärta, i min kärlek.
Jag lämnar aldrig din sida. Jag tror på dig, det har jag alltid gjort.
Jag önskar verkligen att det fanns något jag kunde göra. Men jag kan inte ge upp mig själv för att någon annan ska få må lite mindre dåligt. Vad händer med mig då? Då mår ju jag bara dåligt istället för bättre. Jag motarbetar bara mig själv då.
Livet är inte lätt. Men det är klart värt det.
Problem är inga problem, de är bara en missförstådd möjlighet.
Nu behöver jag sova. Jag är så trött och jag ska kliva upp sju imorgon då jag ska åka till sjukhuset och undersöka min handles så att det inte är några sprickor i den.
Usch. Jag tycker inte om att behöva åka in till stan. Men men.. ! :)
Peace and Love,
Isse
Jag tänker på dig.. Du finns i mitt sinne, varje dag & varje minut.
Jag älskar dig.
Det känns så konstigt att lämna mitt gamla liv bakom mig. Jag tyckte aldrig illa om det, men som sagt så är det heller inget som jag vill stanna kvar i. Det har givit mig en stor erfarenhet och inget är bortkastat. Men det var heller inget liv som fick mig att må speciellt bra. Det fanns bra stunder men desto fler dåliga.
Jag var in på jobbet idag och lämnade tillbaka nyckeln och lämnade sjukintyg. Allt var sig likt och tankarna flöt bakåt i tiden. Alla stunder som var roliga och faktiskt fick mig att känna mig lycklig emellanåt. Alla glada ansikten jag mötte de dagar då jag jobbade, och sen givetvis bittra ansikten. Men vi hade alla våra grimarser vissa dagar. Men oavsett våra humör så har den arbetsplatsen givit mig så mycket. Jag känner en stor tacksamhet mot ALLA som jag spenderat de senaste tre åren med. Alla har givit mig något som betyder för mig. Mer eller mindre. Jag är så tacksam för att jag har fått spendera tid med, och lära känna, er alla. Jag vet att jag har varit bitter stundvis, och inte alltid varit exemplarisk och rättvis. Men jag har alltid tyckt om precis alla mina kollegor på ett eller annat sätt. Mitt humör har en tendens att ta över mig när det blir för mycket, men vad jag känner och tycker och tänker just den stunden har ingen betydelse. Det är inte jag, om jag säger så.
Men jag hoppas att jag också har kunnat ge dem alla något, för dessa personer har givit mig väldigt mycket.
Det är en tid jag aldrig kommer att glömma. Jag har gått igenom många lyckliga och miserabla faser där. Jag har nog känt precis alla känslor som en människa kan känna, det är så det känns i alla fall. Jag har mött så många människor. Jag har lärt känna och vissa har kommit för att stanna, andra tagit en annan väg. Det är så mycket.
Vissa personer kan beröra mig så djupt. Jag vet inte varför eller hur, men de fastnar bara hos mig. Men jag blir bara så ledsen då olyckor drabbar dem. Det gör så ont i mig. Varför ska man behöva stå där helt handfallen? Varför kan man inget göra? Varför kan man inte bara få hjälpa dem? Jag önskar verkligen att jag hade orken och energin att kunna stanna kvar och finnas där. Jag önskar att jag hade den uppgiften i mitt liv (vilket jag egentligen inte vet, men jag tror att man känner och bara vet om det så skulle vara) och att jag lugnt och tryggt kan stanna kvar och bara finnas där. Jag önskar att jag kunde hjälpa ALLA behövande, att jag kunde finnas hos dem alla på en och samma gång. Det spelar ingen roll om det var stora eller små problem. Jag vill hjälpa i vilket fall.
När jag ser dig så faller jag isär inombords. Det krossar verkligen mitt hjärta. Jag vill inte ta farväl, men vad har jag för val? Jag har försökt allt. En del av mig vill aldrig lämna din sida, och en del av mig vill tro. Den delen av mig hoppas varje dag. Men jag måste hålla fast vid mig själv, och minnas vem jag är och vad jag vill. Gud vet hur hårt jag kämpar varje dag, och det är inte lätt. Jag tänker på dig varje dag, precis som att jag ber för dig varje dag. I mitt sinne så finns jag där för dig varje minut och varje sekund. Du finns i mitt hjärta, i min kärlek.
Jag lämnar aldrig din sida. Jag tror på dig, det har jag alltid gjort.
Jag önskar verkligen att det fanns något jag kunde göra. Men jag kan inte ge upp mig själv för att någon annan ska få må lite mindre dåligt. Vad händer med mig då? Då mår ju jag bara dåligt istället för bättre. Jag motarbetar bara mig själv då.
Livet är inte lätt. Men det är klart värt det.
Problem är inga problem, de är bara en missförstådd möjlighet.
Nu behöver jag sova. Jag är så trött och jag ska kliva upp sju imorgon då jag ska åka till sjukhuset och undersöka min handles så att det inte är några sprickor i den.
Usch. Jag tycker inte om att behöva åka in till stan. Men men.. ! :)
Peace and Love,
Isse
Jag tänker på dig.. Du finns i mitt sinne, varje dag & varje minut.
Jag älskar dig.
Kommentarer
Trackback
