att försvinna in i drömmarnas värld
Det är inte synd om mig. Tyck inte synd om mig. Jag har bara mig själv att skylla.
Jag vill inte höra mer, jag vill inte se mer och jag vill inte ens tänka på det. Det är så ovärt det. För vem är värd det? Allt är en soppa, jag tycker inte om soppor.
Igår var jag så förstörd. Det fanns bara ett ställe att ta mig till. Idag, ja då är jag bara förlamad. Jag kan inte förmå mig att höra mina egna tankar ens. Jag är så ledsen, så besviken. Besviken på hur människor kan beté sig, precis som om de vorde de enda i hela världen. Men det är som jag sa till min vän: människor tänker bara på sig själv och vad de vill ha. Personligen så tycker jag att det är tråkigt.
Men vad är jag besviken på? Vad är jag ledsen över? Varför kan jag inte känna?
Det undrar jag mig. "Olycklig kärlek"? Nej, det kan jag inte heller kalla det. Vem kan älska någon som saknar EQ.
Vem kan älska någon som fullständigt skiter i allt och alla? Jag kan inte kalla något utav det för kärlek. Snarare en besvikelse över att allt en gång faktiskt var bra, och att mina förväntningar visade sig vara falska förhoppningar.
Jag håller fortfarande fast vid han som varit min älskade sedan min ungdom. Ingen kan leva upp till honom, inte i min värld i alla fall. Där har han alltid varit oslagbar, och det lär han förbli också.
Ja. Jag är inte arg, jag är inte sur eller bitter (denna gång heller). Det är inte riktigt sån jag är som person. Men däremot så säger jag så som jag alltid sagt: passar det sig inte så är det bara att fara åt helvete.
Jag kan inte bli mer tydlig.
Så mina livsnjutare, njut medans ni kan. För eller senare kommer verkligheten ikapp en.
Peace and Love,
Isse
Jag vill inte höra mer, jag vill inte se mer och jag vill inte ens tänka på det. Det är så ovärt det. För vem är värd det? Allt är en soppa, jag tycker inte om soppor.
Igår var jag så förstörd. Det fanns bara ett ställe att ta mig till. Idag, ja då är jag bara förlamad. Jag kan inte förmå mig att höra mina egna tankar ens. Jag är så ledsen, så besviken. Besviken på hur människor kan beté sig, precis som om de vorde de enda i hela världen. Men det är som jag sa till min vän: människor tänker bara på sig själv och vad de vill ha. Personligen så tycker jag att det är tråkigt.
Men vad är jag besviken på? Vad är jag ledsen över? Varför kan jag inte känna?
Det undrar jag mig. "Olycklig kärlek"? Nej, det kan jag inte heller kalla det. Vem kan älska någon som saknar EQ.
Vem kan älska någon som fullständigt skiter i allt och alla? Jag kan inte kalla något utav det för kärlek. Snarare en besvikelse över att allt en gång faktiskt var bra, och att mina förväntningar visade sig vara falska förhoppningar.
Jag håller fortfarande fast vid han som varit min älskade sedan min ungdom. Ingen kan leva upp till honom, inte i min värld i alla fall. Där har han alltid varit oslagbar, och det lär han förbli också.
Ja. Jag är inte arg, jag är inte sur eller bitter (denna gång heller). Det är inte riktigt sån jag är som person. Men däremot så säger jag så som jag alltid sagt: passar det sig inte så är det bara att fara åt helvete.
Jag kan inte bli mer tydlig.
Så mina livsnjutare, njut medans ni kan. För eller senare kommer verkligheten ikapp en.
Peace and Love,
Isse
Kommentarer
Trackback
