getaway
Jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga om allt. Om allt som sägs, allt som folk tror och tror sig veta. Varför ska så många ens bry sig? Varför ska så många prata om saker som de inte ens vet något om? Varför lägga sig i saker som man inte har att göra med?
Jag börjar att tröttna på såna betéenden. Jag börjar bli riktigt less. Hur kul är det för mig att få höra saker och undra hur de ens kunde uppfatta och förvränga det på det sättet? Tänk om jag skulle tro på allt som sägs, då skulle jag vara helt knäckt vid det här laget. Är det då kul att knäcka andra på det sättet, bara för att man råkar vara nyfiken och inte kan låta bli att lägga sig i andras privatliv?
Jag saknar ord och kan bara skatta mig själv som lycklig som slipper alla frågor. Mitt enda svar är att vara "det bara blev så". För det är så, men varför kommer jag aldrig att dela med mig av med allmänheten just därför att det inte angår någon annan. Och sen är det inte bara jag som tycker att allt tjat är jobbigt..
Men nu har jag pratat med min farmor, allt känns så mycket bättre Hon är så klok, hon dömer aldrig och hon kan förstå allt. På ett eller annat sätt. Hon är bland det bästa jag har.
Och sen mina vänner.. Jag har de allra bästa vänner. Jompa (självklart, min allra ALLRA bästa vän!), Christoffer (honom har jag spenderat många timmar i telefonen med de senaste dagarna, han är ett guldkorn!), Lillan (hon är så klok, hon ser allt så klart och hon dömer heller inte någon!), Malin (min syster, min andra halva!) och sen Kim. Kim är min solstråle på jobbet. Där är han den som aldrig sviker mig. Han kan ta hänsyn för hur jag mår. Han är så mänsklig. Jag önskar att det fanns fler som han.
Vänner gör en sån stor skillnad i ens liv. Man har ju olika relationer till alla sina vänner, man ringer t.ex. inte gråtandes till alla. Inte jag i alla fall för då ska personen stå en riktigt riktigt nära, som Jompa då. Han är den som står mig närmast faktiskt. Min lyckokaka! :)
Nåja. Nu orkar jag inte skriva mer. Har tvätt att ta hand om, sen blir det sägen för jag har en resturang att öppna i morgon! :)
Be Strong, Be Beautiful.
Peace and Love,
Isse
Jag börjar att tröttna på såna betéenden. Jag börjar bli riktigt less. Hur kul är det för mig att få höra saker och undra hur de ens kunde uppfatta och förvränga det på det sättet? Tänk om jag skulle tro på allt som sägs, då skulle jag vara helt knäckt vid det här laget. Är det då kul att knäcka andra på det sättet, bara för att man råkar vara nyfiken och inte kan låta bli att lägga sig i andras privatliv?
Jag saknar ord och kan bara skatta mig själv som lycklig som slipper alla frågor. Mitt enda svar är att vara "det bara blev så". För det är så, men varför kommer jag aldrig att dela med mig av med allmänheten just därför att det inte angår någon annan. Och sen är det inte bara jag som tycker att allt tjat är jobbigt..
Men nu har jag pratat med min farmor, allt känns så mycket bättre Hon är så klok, hon dömer aldrig och hon kan förstå allt. På ett eller annat sätt. Hon är bland det bästa jag har.
Och sen mina vänner.. Jag har de allra bästa vänner. Jompa (självklart, min allra ALLRA bästa vän!), Christoffer (honom har jag spenderat många timmar i telefonen med de senaste dagarna, han är ett guldkorn!), Lillan (hon är så klok, hon ser allt så klart och hon dömer heller inte någon!), Malin (min syster, min andra halva!) och sen Kim. Kim är min solstråle på jobbet. Där är han den som aldrig sviker mig. Han kan ta hänsyn för hur jag mår. Han är så mänsklig. Jag önskar att det fanns fler som han.
Vänner gör en sån stor skillnad i ens liv. Man har ju olika relationer till alla sina vänner, man ringer t.ex. inte gråtandes till alla. Inte jag i alla fall för då ska personen stå en riktigt riktigt nära, som Jompa då. Han är den som står mig närmast faktiskt. Min lyckokaka! :)
Nåja. Nu orkar jag inte skriva mer. Har tvätt att ta hand om, sen blir det sägen för jag har en resturang att öppna i morgon! :)
Be Strong, Be Beautiful.
Peace and Love,
Isse
Kommentarer
Trackback
