onetruefairytale

De säger att man lär sig bågot nytt varje dag och faktiskt så kan jag hålla med. Till en viss del i alla fall.
Ibland så får man lära sig den svåra vägen, jag är somliga gånger en av dem. Och nu har jag lärt mig något nytt.
Människor är aldrig dem man tror, oavett som det är en bekant eller någon man passerar på stan. Man vet aldrig. Att tro gott om människor är ren idioti. Vill man inte bli besviken så ska man inte tro någonting alls, och vill man ändå tro gott om människor i ens närhet så ska man helt enkelt hålla sig borta (på så sätt att man inte blir involverad i något). Jag är en sån som vill tro att dem i min närhet är bra, att de är något av en ärlig person, att de är humana. Det är vad jag vill tro. Men jag har nu lärt mig att jag inte ska tro så mycket.

Jag har verkligen behövt de här dagarna för mig själv. Många "stadier" har passerat mig, för många på för kort tid. Men jag behövde det verkligen. Jag har sovit kopiöst mycket, att gå ut och röka har varit min största ansträngning jag ens orkat tagit mig för. När jag väl varit vaken så har jag bara suttit, stirrat in i väggen eller bara tomt ut, någonstans. Och när jag gått ut för att röra lite på mig så har jag bara gått planlöst. Jag har inte ens känt igen mig själv, jag har varit så utmattad. Så orkeslös.
Allt har varit så rörigt, fram och tillbaka, av och på. Är det så det ska vara? Är det så jag vill ha det?
Jag ville aldrig bara ge upp sådär, men jag fick aldrig någon valmöjlighet. Och som jag redan sagt: passar det sig inte så är det bara att fara åt helvete. Det var kanske inte så fint sagt av mig, nej, men jag menade varje ord.
Och kom inte och prata om ångest med mig, för du vet inte vem du jämför dig med.

Tänk så fort saker och ting kan vända, jag hann knappt vänja mig. Men jag ångrar ingenting, jag ångrar inte ens de största soporna! Allting har sin gång, allting tar sin tid, allt har en mening. Det är min livsfilosofi i alla fall. Allt som händer har något att säga en, så det är bara att ta lärdom.

Jag har även suttit och skrivit mycket. Datorn har jag inte haft någon tillgång till, jag ville det inte heller. Så nu har jag tagt tag i mitt skrivande igen och det känns riktigt skönt. Jag har skrivit hur mycket som helst, ingenting är direkt sammanhängande heller utan det är en del dagbok och sedan annat som jag påbörjat och sen skrivit om osv.

Jag älskar skrivandet. Det är min räddning ut ur det mesta. När jag skriver om min ångest så bearbetar jag den samtidigt och kan sedan lägga den bakom mig. Skrivandet hjälper mig att inte fastna allför mycket i det negativa, i destruktiva tankar och mönster. När jag skriver om det så tvingas jag se mig själv, jag möter mig själv på ett hårt men bra sätt. Ett hudlöst sätt. Men det gör att förändring är möjlig.

Jompa. Min räddning. Vad vore jag utan honom? Jag älskar älskar ÄLSKAR honom! <3
Jag är så glad över att jag har honom i mitt liv. Han är min allra bästa medicin, inga biverkningar, ingenting. Även om jag gråter så kan han få mig att skratta. Han kan verkligen det. Han får mig att må bra. Ångest, ätstörningar, det spelar ingen roll. Han kan alltid locka fram ett léende på mina läppar.
Det är snart tio år som gått och det känns som att vi känt varandra i hela livet. Ingen kan få mig att känna så som han kan, ingen kan locka fram de skratt hos mig som han, ingen kan få mig att känna mig så trygg som när jag ligger i hans famn, eller befinner mig i hans närvaro. Det har alltid varit han. Min Jompa. Han har allt jag vill ha, han har alltid varit den mest betydelsefulla. Utan honom känner jag mig halv. Han är min bästa BÄSTA VÄN.

Tio år av vänskap
Tio år av skratt
Tio år av tårar
Tio år av massor av telefonprat
Tio år av mys, kramar, pussar & trygghet
Tio år av kärlek
Tio år av förälskelse
Tio helt underbara år

Vad händer nu då? Ja, nu går jag i celebat. Jag har insett att allt annat är ganska värdelöst. Varför nöja sig med något som är "halvbra" eller "sådär, kan bli bättre"? Nu ska jag bara vara. Behöver jag kramar eller närhet så har jag min närmsta i Sörlindsjö! :)
I morgon så kommer Christoffer och hälsar på. Han lovade att komma då jag kommer hem så nu får han se till att hålla det också! :)

Jag har även pratat med Prz. Han var en gång i tiden min stora kärlek, det var så intensivt, känslorna bara sprudlade i mig. Det var härliga tider det. Jag har hunnit med så mycket nu när jag varit borta, jag har hunnit prata med dem jag nästan aldrig pratar med och jag har hunnit tänka på sånt som jag aldrig annars hinner tänka på. Det är så mycket! Och Prz pratar jag numera så sällan med, jag insåg hur mycket jag saknat honom. Han är en sån otroligt fin person, en av de finaste jag vet <3
Jag älskar honom.

Saknaden var så stark, den bankade i mitt bröst. Jag kunde inte hålla den inne.
Jag ville säga det, jag ville att han skulle veta.
- Jag tycker om dig.
- Åh, vad söt du är. Jag tycker om dig med.
Jag blev så brydd över han reaktion, den lät förvånad.
- Varför så förvånad?
- Det var så länge sen jag hörde dig säga det.
- Det spelar ingen roll hur sällan vi pratar, jag glömmer aldrig bort dig.
Att få säga de orden kändes så skönt. De man älskar och bryr sig om säger man det till.
Jag vill att de jag älskar ska veta det. De ska veta vad de betyder för mig.

Christoffer är också en person som har kommit att betyda mycket för mig. Han har fått stått ut med många av mina tankar och funderingar. Skratt och tårar. Ångest och lycka. Ja, det mesta. Han har verkligen funnits där för mig. Hans ord värmer, hans närvaro får mig att känna en sorts trygghet.
Jag hoppas att du kommit för att stanna denna gång. Jag älskar dig, det vet du.

Och så lilla Lillgård. Hon är alltid så klok. Hon tänker som en sann realist. Oftast så har hon mer tankar, funderingar och åsikter än vad jag själv har, och det är ganska skönt ibland. På något sätt så tänker hon åt mig såna gånger. Hon kan ge mig ett större perspektiv, hon kan få mig att se saker ur andras synvinklar. Det är en sak som jag kan höja henne till skyarna för, personligen så tycker jag att det är en av hennes starka sidor (bland många andra). Hon är en av mina bästa vänner. Hon har en sån stark personlighet. Hon är rakt på sak, hon kan säga vad hon tycker och tänker, bara det säger mycket om henne. Hon är stark.
Du är bäst Lillan. Jag älskar dig.

Min syster. Min Malin. Du finns alltid där, jag behöver inte ens ringa dig när jag behöver dig. Du finns redan där. Ingen har ställt upp för mig så som du gör. Du står upp för mig när jag själv inte orkar. Du skyr inte dina egna rädslor när jag verkligen behöver dig. Du finns där. När jag inte orkar vara stark själv så är du det åt mig, du är min styrka. Ord kan inte beskriva min kärlek till dig. Du är den starkaste och vackraste. Du är en ängel. Du bryr dig inte om vad andra tycker och tänker, du är mig alltid trogen. Det är en av tusen anledningar till att jag älskar dig så mycket. Du är den syster jag aldrig fick.
Jag älskar dig, syster. Du är min ögonsten, min klippa.. Mitt allt. Min vackraste. Glöm aldrig det <3

Ord kan inte beskriva vad de betyder för mig. De är de viktigaste för mig. De har alla en speciell plast i mitt hjärta. De är oersättliga, ingen annan kan ta deras plats. De har funnits där för mig på deras egna unika sätt under den här tiden, och det har betytt så mycket för mig. Jag är dem evigt tacksamma för det. Utan dem hade jag aldrig klarat det.

Jag saknar också att jobba. Jag saknar att få skratta så som jag gör där.
Jag saknar alla mina kollegor. Alla skämt, alla förvirringar, allt spring som är där.. Jag saknar till och med alla arga och trötta dagar där, att få höra chefen säga "lös problemet".
Jag saknar allt.

Men det är motgångar som gör en stark. De säger det, och jag tror dem. Jag vet av egen erfarenhet. Förr så kunde jag bli arg över uppbrott. Jag kände ett sånt hat, jag ville bara sparka och slå. Idag känner jag besvikelse, men inget hat, inget agg, ingenting. Det jag tänker och känner är mest att det bara är tråkigt. Men varför ska jag vara arg? Varför ska jag hata andra människor? Varför gjorde man det när man var yngre? Egentligen?
Jag vet inte vad jag tänkte då. Jag var ung och numera närmar jag mig pension så den tiden är mig alltför avlägsen. Jag vet bara vad jag tänker idag, och att känna såna negativa känslor är bara bortkastat. Det finns ingen anledning, varför kasta pärlor på svin? Var ödmjuk, det är vad jag försöker med.

Nej nu ska jag lägga mig och kolla på film tror jag. En rök först bara.
Borsta tänderna. Känna efter hur den här helgen känns. Sova.

Mina änglar, jag älskar er.
Änglafarmor, du är den bästa jag har. Du vet precis allt om mig, du vet mina starka sidor likaväl som mina svaga punkter. Du är den jag verkligen litar på.
Jompa, du är min BÄSTA medicin. Utan dig skulle jag lika väl kunna bli hospitaliserad.

Peace and Love,
Isse