onetruefairytale

Min bästa vän, du som aldrig sviker
Du som aldrig lämnar min sida
Jag hoppas en dag på att finna någon ny, någon bättre
Du äter upp mig, inifrån och ut
Du gör mig skinnlös, så sårbar, du kan få mig att tro att jag tappat förståndet
Jag känner mig galen, du gör mig desperat, du kan få mig att ge upp
Snälla, låt mig vara

Allt är ett mörker, jag famlar runt, försöker att hitta en väg ut
En väg ut från mitt mörker, min trogne, min älskade ångest
Allt jag kan känna är smärta, den är min enda verklighet
Allt jag kan se är blod, för det är allt jag är
Allt jag gör är att gråta, det är allt jag kan
Min ständiga påminnelse om att jag faktiskt ännu lever

Drömmar och verklighet flyter ihop, allt svävar i en tät dimma
Snälla, väck mig

Jag försöker att fästa min drogade blick, men allt flyter isär
Jag ligger och vrider på huvudet för att försöka se något, men allt jag kan konstatera är alla dessa röster
Dessa mörka, hesa, ondskefulla röster
Mina ögon svider och är röda av allt gråtande
Jag är full av sår
Mina fingrar värker av allt klösande
Min kropp pulserar av smärta efter alla mina flyktförsök
Jag har blodsmak i min mun

Jag kan känna hur pulsen slår, hur hjärtat kämpar vidare
Smärtan har jag vant mig vid, jag har slutat att kämpa emot
Den kommer alltid att finnas där, liksom mina demoner
De kommer alltid att håna mig, precis som att de alltid kommer att behandla mig brutalt
Jag tänder en cigarett, känner den äckliga smaken i min mun
Jag drar ett djupt bloss, försöker att släppa alla tankar
Allt pulserande, alla röster, alla känslor som sliter i mig, de vill inte försvinna
Tårarna tränger fram på nytt, allt blir svart

Min vän, jag är van
Du kan inte skrämma mig längre
Jag känner dig
Jag känner dig så väl